Skriver ni om Guldpuckot nu igen, muttrade en vän.
Och här kommer nu ännu en text med anledning av Carl Cederström, docent i företagsekonom och kulturskribent, och hans nyss utkomna, ofantligt uppmärksammade bok ”Guldmunken”, om hans år i celibat – inklusive lyckligt slut.
Själv har jag varit provocerad av Cederströms projekt från dag ett. Eller i alla fall från och med det att hans första artikel om sitt frivilliga celibatliv publicerades i Svenska Dagbladet (22/2/2020).
Ett år av sexuell avhållsamhet. Ett år av att vika plastpåsar. Nej men allvarligt talat.
Kan inte folk bara lida i tystnad? Och kan de inte framför allt vara svintråkiga i tystnad?
Man knullar eller man knullar inte, man städar, man städar inte.
Jag vet exakt vad det är som gör mig rasande: det är det lilla lilla ordet frivilligt. För hur många människor är det inte som lever utan att ha sex med andra högst ofrivilligt. Inte för att de inte vill – utan för att de inte får. De har i samhällets lömska sorteringssystem och kärleksekonomi inte tillgång till den formen av mänsklig närhet, njutning och begärsutlevelse.
Och att då göra en grej av detta, ett litet fint livsstilspaket med långa, fint bildsatta artiklar och en ”roman” (vadå roman? Det är en självbiografisk essäbok, typ?) – man ser ögonen tindra lystet hos redaktörer och förlag – och dessutom med ett förment lyckligt slut om hur guldmunken träffar den rätta (som råkar vara en superframgångsrik tv-kvinna). Ja, det är så provocerande att jag inte vet var jag ska börja.
Detta påpekade Malin Lindroth också besviket i sin recension (GP 20/3). Men medan Lindroth samtidigt tyckte det var uppfriskande att celibatet skrevs ur ett annat perspektiv än från en incels, känner jag precis tvärtom.
Och inte handlade hennes egen bok ”Nuckan” om frivillighet direkt. Nej, där satte hon i stället fingret på en verklig smärtpunkt. Nånting i stil med att vissa saker med ens liv och ens relationer kan man inte välja. För man är redan bortvald.
Guldmunkens askes får mig 1. Att vilja gnugga in honom i smuts. 2. att längta efter utåtagerande självskadebeteende.
2018 gjorde Tone Schunnesson också en grej av att hon levt i celibat, den gången var grejen feministisk. Och det fanns säkert poänger med det. Men det som äcklar mig är återigen frivilligheten, och så aspekten av att livet skulle vara en sedelärande historia.
Jag ska inte ljuga, jag har förmodligen också lärt mig ett och annat genom livet.
Men jag skulle aldrig drömma om att skriva om det från en så förmäten plats som det lyckliga förhållandet. Från den heterosexuella tvåsamhetsnormens förbannade borg. Från slutet på sagan.
I sin recension i Svenska Dagbladet (20/3) slår Isabelle Ståhl huvudet på spiken. Var är Guldmunkens mörker frågar hon, och liknar boken vid P1:s sommarprograms tjötiga framgångskoncept.
Om jag stör mig på frivilligheten, så stör sig Ståhl på ”proffsigheten, renligheten, effektiviteten, den psykologiska genomlystheten”.
Och det är sant. Guldmunkens askes får mig 1. Att vilja gnugga in honom i smuts. 2. att längta efter utåtagerande självskadebeteende. Att bli en hoarder. Att knulla ett fotbollslag.
Människor lever med sina misslyckanden, sina icke-beslut, sin icke-makt.
Samtidigt profiterar Guldmunken och dylika sagor på den alltmer desperata liberala myten om att det är vi själva som har makten i våra liv. Myten om att vi har kontroll.
När vi i själva verket lever i ett rasistiskt och sexistiskt klassamhälle i full upprustning som störtar i expressfart rätt ner i avgrunden.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Guldmunken” av Carl Cederström
LÄS MER:Carl Cederström levde ett år utan sex – sen kom brevet som ändrade allt
LÄS MER:Yasins konst står på egna ben
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
