Jag måste bara få säga det rakt ut: jag skulle så himla gärna vilja stå i Drakens övre foajé i februari 2021 och trängas med en massa andra filmälskare, helst med en liten semla i handen. Jag skulle vilja köa på ett golv beklätt av marmor från Ekeberg, med siktet inställt på att ta mig in genom de vackra dörrarna av mahogny från Honduras för att sedan belåtet sjunka ner i en av de karmosinröda fåtöljerna med sits av mjukaste sammet. I trängseln skulle jag se vänner och bekanta, som jag stått och köat med i samma trappa, i samma foajé, varje år sedan jag flyttade till Göteborg 1989. Lite äldre, lite mer slitna, ändå lika förväntansfulla som sist. Jag skulle minnas när vi såg ”Himmel över Berlin” tillsammans, ”Breaking the waves” och ”Sameblod”
Nya ansikten skulle också finnas där.
Framför mig skulle ridån dras isär – men först skulle jag lystet betrakta det remarkabla tygstycket med sitt vikingaskepp så som kristna betraktar sin julgran den 24 december. Ett kärt återseende, i år igen, för det har den lovat.
Därefter skulle jag, tillsammans med hundratals andra, i mörker och i tystnad, företa en resa ut i det okända. Efter två timmar skulle vi trängas igen – på väg ut ur salongen. Nu berikade med en gemensam upplevelse, för sådan är biograffilmen.
Eller sådan var biograffilmen. Ända fram till år 2020.
Viruset ingen hade önskat
Nu drar en andra våg av coronapandemin över världen. Ett virus som ingen önskar sig, inte vill smittas av, eller smitta någon annan med.
Ett ont virus som i våras stängde ner alla biografer i Göteborg. Inte heller nu, när salongerna öppnats igen, flockas biobesökarna. De sitter glest utspridda. Bänkrader gapar tomma. Så måste det vara nu. Ingen vet hur länge.
Även filmfestival-arrangörerna förväntas vara flexibla till max. Som plåster på såren väljer de att tillgängliggöra stora delar av sina program för tittare i hela Sverige via nätet. Först ut är Stockholm filmfestival 11-22 november. Visst äger en och annan visning rum på biograf, men antalet filmer är halverat och stjärnor som Isabella Rossellini och Viggo Mortensen får ”mingla” med publiken via zoom (det vill säga inte alls).
Under festivalen kommer ”Visionen i svensk film 2030” att lyftas fram under ett samtal. Utgångspunkten är faktumet att biotittandet minskat markant under hela 2010-talet. Allra värst är det för den svenska filmen.
Ett överhängande hot
Ingen vet heller hur det går för den största svenska biografkedjan Filmstaden om deras ägare, AMC Entertainment, går i konkurs vid årsskiftet. Hotet är överhängande.
”Nästa år blir det möjligt att uppleva Göteborg Filmfestival hemma i tv-soffan.” Så står det i mejlet som jag får. Jag gör inte vågen direkt – men förstår. Upplägget liknar det i Stockholm: några visningar på biograf med utspridd publik, annat på nätet. ”Sociala distanser” är ett fullständigt logiskt tema på den nedbantade Göteborgsfestivalen 2021. Mer panka än kanske någonsin är konstnärer (och festivalarrangörer) ändå ett envist släkte – som redan har börjat utforska den nya värld som uppstått i pandemins spår. Lyckade exempel är SVT:s humorserie ”Premiärdatum oklart” – som jag har skrattat! – och Josephine Bornebuschs film ”Orca” . Båda låter oss reflektera över vår vilsenhet och vårt klumpiga pandemibeteende.
Trumps antidemokratiska twittrande efter USA-valet bjuder på dystopisk underhållning i sann ”Joker”-stil. Men det är inte alls, som han påstår, det amerikanska valet som är stulet. Det är istället alla de gemensamma (kultur-)upplevelser vi kunde haft – om bara pandemin var över.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
