”Ryssland är en del europeisk kultur. Jag kan inte föreställa mig mitt eget land isolerat från Europa och det vi ofta kallar för den civiliserade världen. Så det är svårt för mig att se NATO som en fiende”. Putins ord inför den tyska riksdagen i slutet av år 2000 är en läxa. De lär oss att hans numera oinskränkta makt inte kom till honom från ett vakuum. Han byggde den genom att spela på omvärldens förhoppningar, grundade i lika delar blåögdhet och girighet. En genuin vilja till demokratisk förändring i en före detta Sovjet-diktatur i kombination med en möjlighet till makt och pengar genom billig olja och gas.
När Putin blev rysk president i början av millennieskiftet var också han noga med att sprida en air av trygghet runt sig. Han skulle inte tas för någon ny diktator. Han var en statsman med siktet inställt på väst. Kanske skulle Ryssland rentav gå med i NATO. Bara något år in i sin första mandatperiod reste han till Berlin och talade till den tyska riksdagen, till allas stora förtjusning dessutom på tyska. En av talepunkterna var hans syn på varför Sovjet föll: ”Den stalinistiska totalitära ideologin kunde inte längre stå emot friheten och demokratins idé.”
Att Putin lärt sig tala tyska under sina år som spion i Dresden orkade få bry sig om då. Inte heller att han bara året innan bombat Tjetjenien sönder och samman. Västvärlden föll pladask i den forne KGB-agentens fälla – för att det var bekvämast så.
Att Putin lärt sig tala tyska under sina år som spion i Dresden orkade få bry sig om då. Inte heller att han bara året innan bombat Tjetjenien sönder och samman.
Samma naivitet inför de ögontjänande anti-demokraterna ekar i den svenska politiken i dag. Ställda inför ett ständigt växande högerextremistiskt, förlåt, “socialkonservativt“ parti har stora delar av svensk offentlighet helt släppt garden. Det är ju så mycket bekvämare att låta Åkesson slå dunster i ögonen på oss i Youtube-inslag hos influencern Margaux Dietz än att på allvar oroa sig för Sverigedemokraterna.
Det är en historielös förhoppning om det nog inte är så farligt ändå, det där med att rösta på och samarbeta med ett parti startat av nazi-sympatisörer. Trots att att tecknen på att det bakom Åkessons välputsade fasad lurar betydligt mer obehagliga planer är det bekvämare att blunda. Så gör allt fler väljare (som Glenn Hysén) när de struntar i att SD-företrädare i försvarsutskottet så sent som i förra veckan uttryckte pro-ryska sympatier och i stället kallar Åkesson för “en go gubbe”. Så gör Ulf Kristersson och Ebba Busch när de rycker på axlarna åt Sverigedemokraternas långa CV av rasism och antidemokratiska tendenser och bjuder in honom till makten.
De senaste 40 dagarna har visat att historien är långt ifrån över. Hur många dagar krävs det för svenskarna att sluta lägga sin röst på Sverigedemokraterna? Hur många dagar för riksdagens högerpartier att lägga ner sitt samarbete? Det är hög tid att förstå att vägen till söndersmulade demokratier är kantad av lättja och naivitet inför skenheliga politiker. Också i Sverige.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Ve den man som bara vill ta hand om sitt barn
LÄS MER:Tror Arla att vi är helt dumma i huvudet?
LÄS MER:Kritiker måste våga bli influencers
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
