Det var roligt det första året men numera drömmer jag om att göra mig av med min smarta telefon. När jag nämner det för vänner svarar de alltid att de har tänkt samma sak. Den mest verklighetsförankrade av oss påpekar att det tyvärr är omöjligt: Bank-ID, tågbiljetter, mejlen och nog vill vi väl ändå både kunna ta emot och skicka ett foto ibland? Där tar diskussionen vanligen slut. Vi rycker uppgivet på axlarna.
Internet går inte längre att undvika. Att det är ett problem blir än mer tydligt för mig när jag läser William Davies essä ”The reaction economy” i årets femte nummer av ”London review of books”. Enligt Davies domineras offentligheten numera av reaktioner. Dessa reaktioner genererar reaktioner på reaktionerna som i sin tur frammanar ytterligare reaktioner. Kedjan tar aldrig slut. I stället kommer den att omforma vårt beteende.
Att semesterbilder arrangeras nogsamt för att väcka största möjliga beundran hos vänner och bekanta kan kanske verka oskyldigt. Värre är då den typ av politisk ledare som följer med den nya ordningen. Davies pekar ut hur Donald Trumps framgångar hänger samman med det faktum att han när som helst verkar kunna drabbas av ett raserianfall. Just därför fungerar han väl i den samtida offentligheten. Boris Johnson verkar å sin sida ständigt redo att brista ut i skratt.
Ilska i politiken blir ett sätt att ta avstånd från de gängse åsikterna, skrattet ett sätt att visa fram dem som absurda. Davies knyter samman vår förkärlek för reaktionen med vår jakt på ”äkthet”. Värt att notera här är att denna äkthet idag är något som förmedlas via ansiktsuttryck snarare än via ord. En framgångsrik person i media är en person som förmår reagera (till synes) spontant på rätt sätt. Davies går så långt som att hävda att de smarta telefonerna har gett oss en ny människosyn.
Enligt Davies håller samhället på att med den nya tekniken och neurovetenskapens hjälp ersätta den moderna idén om människans frihet med idén om impulsen.
Den liberala ideologins tanke om en fri individ med fri vilja är förlegad, liksom psykoanalysens idé om ett subjekt styrt av omedvetna önskningar. Människan av i dag ser sig i stället som en nod i ett komplext nätverk som tar emot, processar och sänder ut information på ett halvt automatiskt vis. Två neurovetenskapliga upptäckter har blivit centrala: hjärnans plasticitet och spegelneuronerna.
Det förra innebär att hjärnan är föränderlig genom livet och omformas av våra upplevelser (även om den är som mest påverkbar i barndomen). Det senare innebär att vi svarar på andra människors ansiktsuttryck genom att uppleva samma känsla. Så kan det mesta med lite god vilja knytas till kroppen.
Jag kommer att tänka på den stora plats ordet trauma har i den samtida diskursen. Något har hänt en och sedan svarar man på detta med att må dåligt. Hjärnan klarar inte av att korrekt hantera och bearbeta det som har skett. Allt är redan känt och förklarat. Psyket reduceras till en maskin.
Varför vill vi ha det så här? I ”The reaction economy” citeras socialpsykologen Erich Fromm som var verksam under 1900-talets mitt. Han pekade ut att den människa som gör sig själv till automat varken behöver känna sig ensam eller ångestfylld.
Enligt Davies håller samhället på att med den nya tekniken och neurovetenskapens hjälp ersätta den moderna idén om människans frihet med idén om impulsen. Det vore att göra människan till intet mer än ett djur.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ibland är fiktionen tusen gånger bättre än verkligheten
LÄS MER:Det gåtfulla hittebarnet visar oss språkets fängelse
LÄS MER:Det privata är inte kultur, utan dess raka motsats
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
