Mikaela Blomqvist: Ibland är fiktionen tusen gånger bättre än verkligheten

I samband med sin andra skilsmässa undertecknar Emmanuel Carrère ett avtal som hindrar honom från att i fortsättningen nämna exfrun och deras gemensamma dotter i sina böcker. Eftersom den franske författaren sedan år tillbaka skriver självbiografiskt får uppoffringen antas vara stor. ”Yoga” som kom på franska 2020, och nu finns utgiven på Peqoud Press i fint flytande svensk översättning av Lotta Riad, skildrar tiden före och efter separationen – utan att berätta något om den.

I stället får vi följa hur Carrère planerar att skriva en trevlig bok om yoga men drabbas av en djup depression. Han åker på ett läger där han ska ägna sig åt meditation i fullkomlig tystnad. Vistelsen avbryts efter att en av hans vänner mördas i terroristattacken mot Charlie Hebdo. Något senare bor Carrère plötsligt ensam i en lägenhet han hyr i andra hand, tillbringar dagarna på ett café där han försöker skriva och blir intervjuad av en amerikansk journalist.

Att ge sig själv en elstöt behöver inte vara så farligt men att tillfogas det av någon annan är mycket plågsamt.

Med honom talar han om skillnaden mellan att skriva om sig själv och andra. Författaren som berättar utlämnande om sig själv är hela tiden i kontroll och kan sluta bekännelserna när han vill. De som står författaren nära och blir omskrivna av honom befinner sig däremot i en situation hon eller han inte kan styra. Inför reportern jämför Carrère det med tortyr; att ge sig själv en elstöt behöver inte vara så farligt men att tillfogas det av någon annan är mycket plågsamt.

”Yoga” är en bok om ett misslyckande. Är det en misslyckad bok? När jag läser tänker jag att den faktiskt fångar något väsentligt med den uråldriga österländska praktiken. Yogan är en i huvudsak ordlös verksamhet, som söker själen via kroppen. I det avseendet liknar den faktiskt det vegetativa tillstånd av olycka Carrère sedermera hamnar i. Melankolin är en plats utan ord, av ren skräck. På sluten psykiatrisk avdelning erhåller han elchocker. Det finns inget att tala om.

Uppvaknandet från ECT:n, då Carrère finner sig betrakta en affisch för en utställning av Raol Duffy, utgör ett slags nav i boken. Yogans maning att vara i nuet återkommer här i förvriden form: ”Det var ingen stund, det skulle inte bli några fler stunder, det hade aldrig funnits några: det var evigheten, en evighet av ångest och fasa.”

I dess tredje del befinner sig Carrère på ett par grekiska öar där han möter fyra tonårspojkar som försöker ta sig in i Europa. Vad är hans lidande i jämförelse med deras?

Det tomrum som exfrun utgör i berättelsen passar på så sätt väl in i dess tema. ”Yoga” blir en bok om allt som inte är talbart. I dess tredje del befinner sig Carrère på ett par grekiska öar där han möter fyra tonårspojkar som försöker ta sig in i Europa. Vad är hans lidande i jämförelse med deras?

Just den passagen har Emmanuel Carrères exfru kommenterat i media. Författaren vistades enligt henne inte alls två månader bland flyktingarna utan några dagar. I ett avslutande kapitel betonar han själv – något överflödigt – att en del saker i ”Yoga” är påhittade. För den författare som eftersträvar största möjliga uppriktighet är det kanske ett problem.

Själv tänker jag att fiktionen oundvikligen följer med allt skrivande. Med en sådan syn blir uppriktighet en följd av att man finner rätt bilder för att formulera det som behöver sägas. ”Yoga” är full av människor som försvinner, som reser bort, som plötsligt dör, som tvingas fly och lämna allt de känner bakom sig, som söker en gata som inte längre finns, som föds döva, blinda och stumma. Kanske är det ett bättre sätt att berätta om skilsmässa och uppbrott än att skriva om hur det verkligen var.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Det privata är inte kultur, utan dess raka motsats

LÄS MER:Recension: ”Det tredje riket” av Karl-Ove Knausgård

LÄS MER:Recension: ”Vernissage hos Gud” i regi av Ossian Melin och Filip Aladdin

TEXT

Mikaela Blomqvist

kultur@gp.se