”Hon har nog ätit upp den”, säger min ofrivilliga grismentor Maria när jag ringer och frågar vad som tusan kan ha hänt med den nionde kultingen som var där i går kväll. Har den tagits av räven? Råkat krypa under tråden och villat bort sig och hittar nu inte hem, springer runt kall och rädd i granplanteringen intill, snyftandes och längtandes efter sin mamma, föreslår jag, uppenbarligen märkt av hundratals barnböcker om djurbarns liv.
Nej, Potatis, som är namnet suggan lyssnar (nåja) till, har nog bara råkat lägga sig på den och sedan ätit upp spåren av missödet.
”Hon gjorde vad?”
Något tänds i ögonen på barnen som annars ställer sig oroväckande likgiltiga till allt man kunde tänka sig vore ett barns dröm att dela vardag med: flaskmatade lamm, duniga kycklingar, ällingar präglade på människor.
Men detta ryckte dem från både Kalle Anka-pockets och Zelda-funderingar, i alla fall för ett ögonblick. Visst är det lite kittlande att ha en gris som äter sina egna barn Djuren är annars inte särskilt högt upp på intresseklubbens agenda – inte när de lever och särskilt inte när de dör. Men på ett bra sätt, har jag börjat förstå.
Sedan vi började leva ett liv som innehåller en hel del djur har döden blivit påtagligt mer närvarande. Förra sommaren föddes en klen liten lammunge som döptes till Gert. Trots all omsorg som finns för ett lamm att få (utbudet är olika för olika tamdjur, får utreds till exempel sällan för glutenintolerans om de är dåliga i magen, det går faktiskt inte ens att googla) så gick det ändå som vi anat: han växte aldrig på sig och en dag var han död.
En vinter drunknade en anka som fastnat med näbben under isen. Det händer att kycklingar bara klarar sig halvvägs ut ur ägget, och att lamm ligger fel i magen. Andra gånger är det vi själva som är bödeln, och vi får stoppa pranks som att visa en lillasyster en hink full med tupphuvuden, eller förklara för tvååringen att grisens huvud tyvärr inte går att sätta på igen.
Föräldraguiden
Lisa Stevik och Klara Grape skriver varje vecka om livet som förälder och ger tips om aktiviteter och saker man kan göra med barn kommande helg. Följ Föräldraguiden för att få en pushnotis i din mobil när detta publiceras.
Och vi vuxna håller på och håller på, gör stor och pedagogisk affär av saken. Det är stillsamma begravningar på vackra platser, uppfordrande förslag om att kanske snickra ett fint kors, oro för mardrömmar som aldrig kommer och små föreläsningar om matproduktion, livets gång och vad som är naturligt. Helt i onödan, om jag ska vara ärlig.
Åhörarna verkar helt införstådda med den där gången och att någon som just levde inte gör det längre och att man då ser precis ut som att man sover (förutom tupparna, så sover ingen). Visst är det trist och synd och ledsamt, men inte verkar det leda till den tankeställare som jag alltid tror att det ska – för barnen går dagen vidare ungefär som den gjorde innan. Det kanske mest naturliga förhållningssätt till liv och död som går att ha.
Men jag befinner mig oändligt mycket närmare mitt eget livs slut än vad de gör, och har dessutom levt hela min barndom med bara en undulat som representant för ekosystemet. Så jag fortsätter att prata om livets mirakel när nya blöta små lamm ligger i halmen, eller om att kött är hö de gånger de inte andas. Jag försöker pracka på barnen både eufori när djuren föds och sorg när de dör. Jag fortsätter men jag vet: det är jag som är den konstiga, det är dem som är normala.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Saker att göra med barn i Göteborg på helgen
LÄS MER:Så gör du för att ge ditt barn bra musiksmak
LÄS MER:Kanske är soft girl-mammorna bara vänsterpartister?
LÄS MER:Så här kommer vi att guida er till stadens barnkultur
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
