Att Annie Ernaux, de vindlande känslornas drottning, fick Nobelpriset i litteratur känns med tanke på den hårda, krigs- och pandemidrabbade värld vi lever i som ett sant balsam för själen. Annie Ernaux är kanske den enda franska, kvinnliga författare som tagit Marguerite Duras kompromisslösa sanningssökande vidare. Samtidigt har hon gjort såväl de stora, vidlyftiga känslorna som de små, närmast omärkbara till ett livslångt arbetsmaterial. Både ”Åren”, ”Min far”, ”En flickas memoarer” och ”Omständigheter” som kommit ut i svensk översättning av Maria Björkman och Katja Waldén på Norstedts förlag är encyklopedier över det egna livet.
För en som bor i Frankrike och som haft hennes böcker på nattduksbord, i resväskor och badkar, är detta en stor glädje. Bara i går kväll, satt jag med mina författarkollegor på en pub i Paris och spekulerade kring vem som skulle kunna få priset. Annie Ernaux kom förstås upp, men ingen trodde att Nobelkommitén skulle ge priset till en författare som odlar ett så till synes enkelt språk, inte ens jag. Men de lyckades förvåna mig än en gång.
Samtidigt är valet inte förvånande. Ernaux kommer från arbetarklassen, vilket har blivit den litterära världens nya överklass. Hon är både Édouard Louis och många andra yngre franska författares husgud. På La Cambre, författarskolan i Bryssel där jag satt med i examinationsjuryn i våras, refererade nästan var och varannan ung blivande författare till henne i samtalen. Ernaux har blivit stor de senaste åren och det är välförtjänt. Hon tillhör en genre som jag i brist på bättre begrepp skulle vilja kalla ”den nya enkelheten”, med en blinkning till ”den nya sakligheten” i den tyska efterkrigslitteraturen.
För Ernaux är en mästare på att visa på känslornas materiella villkor, det vill säga både infra- och suprastrukturerna (för att använda Marx älskade begreppspar), de som får oss att känna det vi känner. Med andra ord – vi är vad vi äter, vi är vad vi tjänar och förtjänar. Hon lyckas dessutom vistas i sin egen smärta utan att gå under, genom att kliva in och ut ur jaget. Hon återberättar forna trauman ur nya perspektiv, om våldtäkter, aborter, svek och olyckliga förhållanden.
Ernaux kommer från arbetarklassen, vilket blivit den litterära världens nya överklass.
Men jag skulle vilja hävda att hon i sina böcker aldrig ger intryck av att det rör sig om en bekännelse. Det handlar om ett noggrant detektivarbete för att förstå hur människan, inte bara hon utan också andra, är konstituerade. Få personer lyckas skriva så psykiskt penetrerande om vad det innebär att konfronteras med den andre i sexakten.
”En ung flickas memoarer” är en av mina absoluta favoriter, för den fångar något universellt, nämligen sexualitetens vildmarker. ”Den första penetrationen upplevs alltid av kvinnor som en våldtäkt”, konstaterade Simone De Beauvoir. Men Ernaux visar genom en skoningslös analys av sitt första livsavgörande samlag i ”En flickas memoarer” hur hon först och främst våldförde sig på sig själv. Det är en tankefigur som förtjänar att tänkas på både länge och väl.
Hos Ernaux blir den första, oönskade erövringen, både av den egna kroppen och den andres, ett möte som är både traumatiserande, njutningsfull och katharsisframkallande. Och Ernaux lyckas skriva med en klarhet som i sina bästa stunder får mig att tänka på Descartes grubblerier kring varats innersta beskaffenhet, för att referera till vad jag skrev i en recension av just detta verk i GP(29/3/21). “Egentligen finns det bara två sorters litteratur, den som återger och den som söker, ingen av dem är mer värd än den andra, utom för den som väljer att ägna sig åt den ena snarare än den andra” skrev jag den gången. Så är det ju. Egentligen finns det bara två sorters litteratur, den som kopierar livet och den som söker sig fram genom det.
Vilken sorts litteratur tillhör Annie Ernaux? Det är inte helt uppenbart, för även om alla hennes verk bygger på en noggrann undersökning av det egna livet, av hennes sexuella och intellektuella drifter och om glappet mellan hennes uppväxt och hennes enorma bildningsresa, så ägnar hon sig både åt ett återgivande och ett ständigt sökande. När hon pratade med en journalist som ringde henne efter tillkännagivandet, förklarade hon att såg priset som ett stort ansvar och att hennes stora kamp har handlat om att finna ”justesse” och ”justice”, riktighet och rättvisa. Det är knivskarpa begär – för utan det ena kan man inte få det andra.
Jag har dock ett problem med Ernaux, ett problem som även är mitt eget. I Frankrike har man, trots de feministiska vågorna och #Metoo-revolutionen fortfarande en kult kring den blida kvinnan, hon som aldrig sticker ut eller blir arg, eftersom det vore allt för vulgärt. Ställ detta mot det franska machosamhällets militära begärsekonomi. Bonaparte och Charles de Gaulle har lämnat oavlåtliga spår i hur män beter sig mot kvinnor. Kvinnor ska avgudas, men hållas på plats. Till och med Frankrikes största kvinnliga stjärnor i dag sluter sig i en aura av foglighet. Jag generaliserar nu, men det är som om varje fransk kvinna har en japansk geisha inom sig, även de mest upproriska. Så också Ernaux – men i hennes foglighet brinner en eld, som kommer brinna länge och väl genom tiderna.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Feministisk seger att Annie Ernaux får Nobelpriset
LÄS MER:Nobelpriset till Annie Ernaux: "Nej! Verkligen?"
LÄS MER:Nu börjar det intensiva arbetet hos Ernauxs svenska förlag
