I bioaktuella ”The Menu” färdas tolv personer till en hemlig ö för att låta sig låsas in på en lyxrestaurang och klämma i sig tio dekadenta rätter, lagade av en diktatorisk stjärnkock (Ralph Fiennes). Gästerna utgörs av en brokig och svinrik skara: tech-bros i kavaj och luvtröja, en dammig skådis och uttråkade riskkapitalister. Någon gång vid femte rätten visar det sig att den lenröstade stjärnkocken tänker nacka hela skocken.
Manusförfattaren Will Tracy fick filmidén under en resa till Norge när han besökte en glassig restaurang på en privat ö. Gästerna behövde ta sig dit med båt och sedan fick de snällt sitta gisslan på ön tills de lapat i sig hela menyn medan de tvingades lyssna till oändliga monografier över varje tugga. Tracy har uppgett att han upplevde intensiv klaustrofobi.
Hur beskriver man konceptrestaurangen utan att låta som ett rövhål? Nej, jag kommer inte undan: ändamålet är att nå gästens alla sinnen.
Den plågsamma måltiden blev alltså till en blodig satir över klass och fåfänga där fenomenet foodien äntligen får slita lite spö. Men filmen granskar även arenan för kammarspelet: den trendiga konceptrestaurangen.
Hur beskriver man konceptrestaurangen utan att låta som ett rövhål? Nej, jag kommer inte undan: ändamålet är att nå gästens alla sinnen. Via munnen, absolut, men det kan också handla om dukning, ljudläggning, biodynamiskt jordbruk eller genom att förse gästen med ett litet, litet trauma. Formatet är oändligt, som rymden. Men en sak som många bejublade konceptrestauranger verkar ha gemensamt är att de vill göra det så svårt som möjligt för gästen att äta.
I Kyoto fanns fram till nyligen ett ställe som hette The Lock Up, där kunder kunde betala för att bli inlåsta i en fängelsecell och få maten serverad i blodpåsar. På ett ställe i Stockholm får man inta sin måltid i beckmörker. En restaurang i Spanien simulerar en jordbävning vid varje sittning. På en Ibizarestaurang krånglar man med teleporteringsbås och VR-glasögon (2000 euro per besök!) och på en grillrestaurang i Las Vegas blir man slagen med en paddel om man inte äter upp en viss rätt.
Varför vill vi så gärna gärna betala för att låsas in, tvångsmatas och läxas upp?
Min egen blygsamma erfarenhet är begränsad till att sprutmatas till tonerna av en spellista som jag bara förmodar också användes på Guantanamo, kanske när vakterna var för trötta för att slita fingernaglar av tortyrfångarna (eurotechno med 143 BMP).
Vi som kan hålla på och doppa tårna i konceptrestaurangturism lider troligen av strömlinjeformad baksmälla – vi är bekväma på en sci-fi-nivå.
Kan trenden skyllas på att vi har en medelklass med så himla trygga anknytningsmönster? Är det därför vi vill ha lite artificiell otrygghet till middag? Att vi försöker äta oss från kategorin tråkigt trygg till den mer destruktiva och spännande anknytningen: otrygg-ambivalent?
Vi som kan hålla på och doppa tårna i konceptrestaurangs-turism lider troligen av strömlinjeformad baksmälla – vi är bekväma på en sci-fi-nivå. Vi kan få rumpmassage i frisörstolen och det räcker inte med att vi inte behöver färdas till fots överallt längre, vi behöver inte ens sparka oss fram på våra dumma elsparkcyklar. Därtill är vi är kroniskt skyddade från ptsd tack vare maniskt triggervarnande (tw) på sociala medier. Nyligen har jag stött på tw för följande: kalorier (alltså inte kaloriräkning, utan bara att de finns), barn (samma där) och mönster av regelbundna hål (vilket jag dock uppskattar som tryptofobiker).
Inte konstigt att lite tvångsmatning lockar när det enda vi vill är att känna något.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Meghan Markles fruktansvärda podd gaslightar lyssnaren
LÄS MER:Ett pappa-retreat är ingen ickevåldsgaranti
LÄS MER:Är det nu jag blir av med mitt jobb?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
