Sanna Torén Björling tecknar i DN (18/7) en lika ödesdiger som bekant bild av den amerikanska politiken. Väljarna beskrivs som oresonliga, identitetsdrivna, känslostyrda, ointresserade av sakpolitik och till och med våldsamma.
Det finns goda skäl att oroa sig över den politiska utvecklingen både i USA och Europa. Men den bild som målas upp av Torén Björling rimmar delvis illa med den samtida statsvetenskapliga forskningen.
Torén Björling skriver att ”inte ens ett mordförsök på en presidentkandidat enar amerikanerna i ett gemensamt avståndstagande från politiskt våld”. Emellertid ger en studie av ledande forskare att stödet för politiskt våld generellt i USA är mycket lågt och att endast runt 3 procent av befolkningen ger uttryck för denna typ av åsikter.
De bästa uppskattningarna kan inte utesluta att mindre än en procent av amerikanerna (åtminstone bland de som svarar på enkätundersökningar) stödjer ett mordförsök på en kandidat från motståndarsidan. En tredje studie visar att stödet för extremt våld, som mordförsök, bland republikaner minskade från cirka tre procent till i princip noll i direkt efterföljd till mordförsöket på Trump.
En andra idé som också uttrycks i Torén Björlings text är att den oomtvistliga polariseringen i USA är affektiv och känslopräglad. Partival har blivit en fråga om identitet snarare än sakpolitik.
Den amerikanska politiken är onekligen känslofylld. Men den befattar sig också med centrala frågor som abort, invandring och demokrati. Vi behöver inte korsa Atlanten för att inse att dessa frågor kan väcka känslor på sakpolitisk grund.
Forskning visar att de flesta väljare inte är blint lojala mot sina partiidentiteter. Exempelvis föredrar väljare representanter från sitt parti som delar deras politiska åsikter framför representanter som inte gör det. En nästan banal observation – om det inte vore för idén att väljarna inte skulle bry sig om sakpolitik.
Forskningen ger inte heller stöd åt att det ogillande som väljarna generellt uttrycker inför anhängare av motståndarpartiet – i forskningen benämnt affektiv polarisering – har en grund i deras politiska identiteter snarare än i sakpolitiken. Undersökningar visar att väljare tycker bättre om personer som delar deras åsikter och röstar på motståndarpartiet än personer som de är oeniga med i sakpolitiken men röstar på samma parti som de själva.
Exempelvis gillar demokrater som är abortmotståndare republikaner som också är abortmotståndare mer än demokrater som är för fri abort.
Sammantaget: Stödet för politiskt våld i USA är mycket lågt.
Det generella ogillandet av politiska motståndare tycks ha sin grund i att vi tillskriver andra människor politiska åsikter utifrån deras partianhängarskap – och vi tenderar att ogilla den politik som vi associerar med partier som vi inte röstar på.
Denna observation bygger på de väljare som är oeniga med sitt parti i åtminstone en fråga. Enligt Torén Björling var oenighet med partiet vanligt för tjugo år sedan, men inte i dag. Rör det sig inte om en ytterst liten och kanske särskilt förnuftig minoritet av väljarkåren?
Emellertid ger empirin även här en annan bild. I den amerikanska valundersökningen från 2016 håller endast en procent av republikanska väljare och femton procent av demokratiska väljare partilinjen i samtliga fem viktiga politiska sakfrågor de tillfrågats om. Att avvika från partilinjen tycks alltså inte alls vara så ovanligt.
Slutligen menar Torén Björling att det amerikanska valsystemet hämmar incitamenten att rösta när valutgången ofta är given på förhand. Jag är här helt enig, men inte desto mindre var valdeltagandet i presidentvalet 2020 rekordhögt med amerikanska mått mätt. Politiken engagerar.
Sammantaget: Stödet för politiskt våld i USA är mycket lågt. Politik väcker känslor men det verkar göra det av sakpolitiska och ideologiska skäl. Och snarare än partilojalitet är det sakpolitik som tycks driva väljarna.
Torén Björling gör i sin text många viktiga poänger om den amerikanska politiken och samhället. Och visst finns det skäl att känna oro inför det amerikanska presidentvalet, särskilt givet Donald Trumps bristande demokratiska trovärdighet.
Inte desto mindre är det viktigt att den här typen av vedertagna sanningar som sprids av akademiker, kulturskribenter och journalister bemöts. De framställer de politiska konflikterna som substanslösa, olösliga och rigida, något som riskerar att ytterligare spä på den politiska polariseringen och skärpa konfliktnivån. Ett påstående som i sig har stöd i forskningen.
Love Christensen är fil.dr. i statsvetenskap och verksam vid Århus universitet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Därför tror alla amerikaner att de tillhör medelklassen
LÄS MER:Frankrikes minneskrig har blivit kusligt relevanta
LÄS MER:Abortfrågan gäller mer än kvinnors rätt till sina kroppar
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
