Den amerikanska valrörelse intensifieras allt mer, och lär inte tappa styrfart efter Bidens meddelande om att han avgår som presidentkandidat.
Samtidigt som den senaste famösa tv-debatten pepprad med personangrepp sändes, lanserade Demokraterna reklamfilmen ”No Plan”. I samma anda som debatten började reklamfilmen med utsagan att Donald Trumps främsta fokus har varit att attackera Joe Biden, inte att hjälpa den amerikanska medelklassen. Sedan målades spelplanen upp. Konflikten, menar Demokraterna, står mellan storföretagen och medelklassen, där den nu avgående Biden sägs ha stått på medelklassens sida.
Valet 2020 genomsyrades av samma retorik. Demokrater som Biden, Bernie Sanders och Elizabeth Warren utnämnde sig själva till medelklassens försvarare. Även Trump menade då att han skulle sänka skatterna för medelklassen och hämta hem deras arbeten från andra länder. Liknande tongångar kunde dessförinnan höras från Barack Obama, som menade att det inte behövdes en nedsippringsekonomi. I stället lanserade han något som kallades för Middle-Class-Economics.
Att adressera medelklassen har helt enkelt blivit att tala till folket i USA, under 2000-talet.
Anledningen till att den politiska retoriken i USA, mer än någon annanstans, är så inriktad på medelklassen har sin grund i den amerikanska historien. Att emigrera från Europa till USA var fram till 1900-talet att röra sig från ett söndervittrande privilegiesamhället till ett spirande klassamhället. ”Land of the free and the home of the brave” skulle vara meritokratins förlovade land, där man tog sig fram genom egna ansträngningar.
Arbetarna vid det löpande bandet hade plötsligt möjligheten att köpa bilen de själva byggde.
Även om det självfallet finns stora brister i denna idé skapades också nya förutsättningar för många. USA var ett av de första länder som etablerade massutbildning, utöver grundskola. Vid sekelskiftet 1900 fanns det redan 1000 colleges.
Lönenivåerna och köpkraften blev också en annan i USA än i Europa. Vid Fordfabriken i Michigan dubblerades minimilönen 1914 till 5 dollar per dag. Arbetarna vid det löpande bandet hade plötsligt möjligheten att köpa bilen de själva byggde. Även om arbetet kunde klassificeras som ett arbetaryrke, fick arbetarna möjlighet att köpa saker som tidigare bara varit förunnat de förmögna. Utbildning och konsumtion skapades en upplevelse av att röra sig uppåt och framåt.
Under hela 1900-talet har medelklassen sedan ökat. Under 2000-talet har mellan 50 och 63 procent av amerikanerna identifierat sig som tillhörande en stor och ganska ospecifik medelklass.
Man kan ställa detta i kontrast mot det främsta utvandringslandet och ett land som också har val 2024, nämligen England, där man i en uppmärksammad undersökning slog fast att det fanns sju olika samhällsklasser: Eliten, etablerad medelklass, teknisk medelklass, nya välbeställda arbetare, traditionell arbetarklass, urbana servicearbetare och prekariatet.
Endast 36 procent av de tillfrågade ansåg sig tillhöra medelklassen. I engelsmannen George Orwells bok ”Vägen till Wigan Pier” från 1937 skriver han att han ”föddes in i vad du kan beskriva som den lägre-övre medelklassen.”
Skillnaderna mellan länderna är slående. Medan klasserna i USA är grovt tillyxade, är det i England en finfördelad historia. Medan medelklassen är de man riktar sig till i USA, är det arbetarklassen som adresseras i Storbritannien. Inför valet har Labours Keir Starmer återkommande pratat om sin arbetarklassbakgrund. Labour har lovat att skapa en regering med fler representanter från arbetarklassen än någonsin tidigare, och i installationstalet den 5 juli sa Starmer att han vill skapa trygghet för arbetarklassfamiljer.
Arbetaridentiteten är betydligt starkare i England och i andra europeiska länder, jämfört med i USA. Troligtvis på grund av hur viktig och framgångsrik arbetarrörelsen, dess kamp, och historia varit.
I USA har medelklass för många blivit synonymt med att ha ett vanligt arbete, vars lön du kan leva på
Det amerikanska klasstänkandet påminner om tvåtredjedelssamhället, vilket var en teori som lanserades på 1980-talet. Utifrån detta tankesätt har det postindustriella samhället fått en ny klassindelning. Antingen tillhör du de två tredjedelarna som har stabila arbete, eller så tillhör du underklassen och klumpas ihop med kriminella och white trash (ett skällsord för vita fattiga personer med låg social status).
I USA har medelklass för många blivit synonymt med att ha ett vanligt arbete, vars lön du kan leva på. Men det finns skillnader mellan hur Demokraterna och Republikanerna förstår denna tvåtredjedelsuppdelning och var problemet egentligen ligger.
Demokraterna adderar ofta en liten grupp av hyperrika i toppen, som de riktar udden mot. Republikanerna å sin sida verkar anse att det endast finns medelklass och underklass. Problemen för dem är antingen de fattiga, en liberal kulturell elit inom medelklassen, människor från andra länder eller alla dessa på samma gång. Men aldrig de superrika.
De mest förmögna har kommit att spela en allt viktigare roll i klassidentifikationen. För drygt ett decennium sedan publicerade tidskriften The Atlantic en artikel med titeln ”Why Americans All Believe They Are 'Middle Class'”, med tesen att den ekonomiska ojämlikheten har blivit så pass stor att även människor som är ordentligt förmögna inte upplever sig tillhöra något annat än medelklassen, eftersom de jämför sig med de allra rikaste. Självupplevd klasstillhörighet är något relativt och beroende på var andra befinner sig på skalan.
Sedan artikeln skrevs har ojämlikheten förstärkts ytterligare och gjort det allt tuffare att Keeping Up with the Kardashians. Anledningen till att de flesta amerikaner i dag betraktar sig som medelklass beror på flera olika krafter. Allt från att ha ett fast jobb vid det löpande bandet till att vara en ekonomiskt oberoende multimiljonär, kan vara skäl att se sig som medelklass.
Vid val i USA röstar medelklassen i långt större utsträckning än fattigare eller de med osäkra anställningar. Så vill man bli president finns det goda anledningar att försöka likställa medelklassen med folket. Vilka man betraktar som folket får också påverkan vilka problem som tas på allvar. Och vilken politik som bedrivs.
Lovisa Boström är forskare i ekonomisk historia. Förra året utgavs hennes bok ”Medelklassen. 200 år i samhällets mitt” på Verbal förlag.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Medelklassen. 200 år i samhällets mitt” av Lovisa Broström
LÄS MER:Din favoritpodd lever på lånade pengar
LÄS MER:Recension: ”Det ekonomiska könet" av Carl Johan von Seth
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
