Svenska tidningar älskar årtalstexter. ”1923 – året som förklarar världen i dag” skrek en DN-rubrik ut nyligen (30/7) och sammanfattade vad det är som gör artiklarna så omhuldade. De ser ut som facit till vår tid, en möjlighet att kika under huven på rörelserna som tagit oss hit.
De tycks också glänta på dörren till vad som väntar. Som när kultursidorna 2012 närläste Stefan Zweigs ”Världen av igår”, skriven 1939, och sedan jämförde svensk inrikespolitik med Hitler.
Det var därför med olust jag den 21 augusti 2023 bläddrade igenom tidningarna. ”Kunde det stämma…?” Jag gjorde en slagning i det mediaverktyg som täcker alla nyhetskällor. Resultatet var samma där.
På 55-årsdagen av den sovjetledda invasionen av Tjeckoslovakien 1968 stod inte en rad om händelsen i svenska medier. Undantaget var en sammanfattande text i GP dagen innan.
Detta hade stört mig mindre om historien hade sett annorlunda ut.
För ibland är ett tomrum högljutt. Kultursidor är en mätare på intellektuellt klimat, på hur djupt frågor går och hur vi förstår historien. Kultursidor har inga problem att förklara samtiden utifrån händelser med seklet på nacken, påminna om varje krig USA har inlett från Vietnam till Irak. Jag tycker det är rimligt, för vi måste förstå vår värld.
Det ligger något märkligt över att medierna, nästan på dagen 18 månader efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, inte drar tråden mellan 1968 och 2022.
Därför ligger det något märkligt över att medierna, nästan på dagen 18 månader efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, inte drar tråden mellan 1968 och 2022. När fantomen efter det imperium som sommaren 1968 invaderade ett land i sin ”intressesfär” – som började röra sig bort från Moskva – invaderat Ukraina, ett land som velat röra sig mot väst.
När jag inför femtioårsdagen av invasionen publicerade en text hade Ryssland redan ”annekterat” Krim och jag jämförde händelserna (nej, det publicerades inte många texter den dagen heller). Visade hur Sovjetunionen använde sig av narrativet om hur Warszawapakten skyddade tjeckoslovaker från fascister och Nato. Bland annat genom en fotobok som spreds av kommunistpartier i väst (19/8/18 GP).
Visst har texterna om Ryssland exploderat sedan 2022. Ändå är det vanligare med artiklar om Natos påstådda provokationer i dag, liksom fokus på amerikansk imperialism, än historielektioner av det här slaget.
Det är inte isolerade händelser och pockar på frågan om varför Sverige – ett land som reagerade skarpt på ockupationen 1968 – har denna relation till östblocket samt exilen därifrån. Jag tror att det har att göra hur man tillåts förankra erfarenheterna i vår offentlighet. Före Ukraina 2022 var det svårt. Och att tala om regionen i postkoloniala termer väckte irritation – det var ju reserverat för väst och USA.
När konsthallen Liljevalchs i Stockholm nyss öppnade en utställning inför femtioårsdagen av kuppen i Chile 1973 såg jag på den med lika delar gillande som avund och förundran.
Inför femtioårsdagen av ockupationen 1968 försökte jag sälja in en utställning och en serie konserter. Liksom Chileutställningen handlade de om politik, exil och att knyta ihop invandrade generationer. I Prag visades en utställning om det skivbolag mina föräldrar drev från vårt vardagsrum i Uppsala – ett världsnav för tjeckoslovakisk exilkultur före 1989. Svenskar smugglade musiken.
Vår kunskap är lägre för att intresset varit obefintligt.
Materialet var klart, jag erbjöd mig att översätta utställningen. Det blev kalla handen av alla institutioner. Tillsammans med ett svenskt band sökte jag stöd för att översätta de tjeckiska låtar som gavs ut i Sverige. De skulle framföras på svenska, med bildprojektioner och berättelser om 1968 och Ukraina 2014. De flesta svarade inte överhuvudtaget (Svenska Akademien var de enda som bidrog). Vi betalade det mesta ur egen ficka, så det var trist när ingen större kulturredaktion med en stavelse nämnde projektet.
När årsdagen av murens fall inföll året därpå upprepades allt. Nationalmuseums utställning om 1989 saknade de svenska relationer som funnits till regionen och motståndet i den (8/9/19 GP).
Jag tror inte att det är ideologisk slagsida som spökar. Om det en gång var populärt att skandera ”USA mördare” och lättare att minnas kuppen i Chile för att den kunde kopplas till CIA och allt med östblocket kändes svårare – eftersom socialismen ju ”hade goda intentioner” – så har det blivit en stelnad reflex. Vår kunskap är lägre för att intresset varit obefintligt. Så ingen frilansare föreslår något om 1968/2022, ingen redaktör beställer en text och ingen kurator ser vikten av en utställning om exil som blickar österut.
Men om ingen kikar under huven, om ingen söker förklaringar eller försöker hålla de modiga dissidentrösterna vid liv – då kommer vi ha svårare att förstå den tid vi lever i.
Och motståndet den kräver.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Hos Milan Kundera var Prag en mytisk stad
LÄS MER:Diktaturarvet har satt djupa spår i slovakernas samhällstillit
LÄS MER:Inga öppna hjärtan för romerna som flyr Ukraina
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
