Utsikten är hänförande. Från höjden Dubeň utanför Slovakiens fjärde största stad Žilina bryts horisonten i alla väderstreck av böljande kullar och bergskedjor. Jag förstår varför trakten, 20 mil norr om huvudstaden Bratislava, är populär bland friluftsturister. Men det är inte därför jag har klättrat upp här en sensommardag när ännu ett temperaturrekord slås i Centraleuropa.
Jag började förkovra mig i det lilla EU-landet Slovakien – i Sverige mest känt för att sammanblandas med det ännu mindre Slovenien – för snart fem år sedan. Kvällen den 21 februari 2018 sköt en lejd mördare journalisten Ján Kuciak och hans fästmö Martina Kušnírová till döds i deras hem. Kuciak hade grävt för djupt i en känd affärsmans skattefiffel och i dennes kopplingar till landets toppolitiker.
De största folkliga protesterna i Slovakien sedan sammetsrevolutionen 1989 följde. Tack vare att medierna vägrade släppa vittringen avslöjades korruption i hela rättssystemet. Den röda tråden ledde upp till dåvarande premiärministern Robert Fico, som fick avgå. Rättegångarna pågår fortfarande hösten 2022. Svallvågorna är så omvälvande att det kan jämföras med kända politikermord. ”Jag ber för Robert Kennedy”, står det på ett vykort jag köper i Bratislava.
När jag betraktade den process som vände ut och in på det slovakiska samhället insåg jag också hur lite jag visste om landet. Nyårsnatten 1992–1993 firade jag Tjeckoslovakiens upplösning under fyrverkerier på Karlsbron i Prag, och hade sedan dess mest betraktat Slovakien som ett tjeckiskt småsyskon.
Svallvågorna är så omvälvande att det kan jämföras med kända politikermord. ”Jag ber för Robert Kennedy”, står det på ett vykort jag köper i Bratislava.
Jag upptäckte att Slovakien med sin nationella identitetskris, sina etniska minoriteter, sina djupa klyftor mellan stad och land, sin ateism och katolicism, sina inkomstskillnader och sin oläkta historia av fascism, kommunism och folkmord genomgår processer som berör vägskäl hela Europa står inför.
Slovakien har fem och en halv miljoner invånare och är till ytan lite större än Danmark. Men läget mellan bjässarna Polen och Ukraina samt Tjeckien, Ungern och Österrike gör att detta avslut på Centraleuropa känns lite som en sammanklämd tarm. Fast den som avverkar landet med tåg imponeras av den rika natur som vecklar ut sig; lummiga skogar, bergskedjan Tatra och floder som just denna sommar är makabert uttorkade.
Det skulle gå att göra nedslag på en rad platser som på sina sätt är talande för Slovakien – det allt mer internationella Bratislava eller någon av alla arkitektoniskt intakta pärlor till städer jag besökt.
Men det jag ville se från utkikstornet på toppen vid Žilina var stadens enorma bilfabrik med sina oändliga rader av nya bilar inslagna som vita paket.
Bilindustrin är den slovakiska ekonomins motor – 13 procent av BNP – och fabriker som den Kia byggde i Žilina 2004 utgör 54 procent av landets industrisektor. Men att vara monteringshall åt utländska företag i en bransch som påverkas av utsläppsregleringar kan bli skakigt. Särskilt om man är dålig på att återinvestera i utbildningsväsendet. Sjunkande efterfrågan på dieselmotorer och omställningen till elbilsproduktion har kapat arbetstillfällen även i Žilina. Och underleverantörerna som är beroende av Kia syns här uppifrån som ett hav av svampar.
Bratislava kallades i folkmun Palermo, efter alla bilbomber och kidnappningar, och grunden lades till den svåra korruption Slovakien efter mordet på Ján Kuciak börjar skaka av sig.
Europeiska länder går i olika grad igenom postindustriella krängningar. Slovakiens industrihistoria har redan haft många väggupp. När Tjeckoslovakien 1918 bildades ur Österrike-Ungern – då slovakerna fick hänga på tjeckerna som lobbat segermakterna för en egen nation – kapades regionen från de ungerska industrier man levererat råvaror till. Om den tjeckiska ämbetsmannaklass som styrde här under mellankrigstidens demokratiår mest betraktade slovakerna som bakåtsträvande bönder, så började kommunisterna industrialisera landsändan på allvar efter 1948.
Fast femårsplanernas fabriker började rosta redan före 1989. Utanför tågfönstret bryts sikten lika ofta av deras dinosaurieskelett som av Kristus på korset.
Politiken följer förändringarna. Landskapet är fragmenterat och leder till sköra koalitioner med små marginaler – vilket tidigare i december fällde den regering som urbana och progressiva delar av Slovakien satte sitt hopp till. I ett mönster som numera syns inte bara i Centraleuropeiska val utan i svenska röstar storstaden Bratislava liberalt.
Även i värderingar och rättighetsfrågor klyvs landet. När en högerextrem terrorist i början av oktober mördade två homosexuella män utanför en gaybar i Bratislava demonstrerade Slovakiens president – Centraleuropas mest progressiva ledare, miljöaktivisten och juristen Zuzana Čaputová – medan landets finansminister förklarade att han var ”en stolt heterosexuell” och andra politiker betalade reklam som meddelade att de är ”anti-HBTQ-kandidater”. Det framstår som en del av att vara emot etablissemanget, och går hem bland många konservativa katoliker och i kommuner där invånarna känner sig bortglömda. I Slovakien finns romska bosättningar där livsvillkoren är medeltida, gårdar där bonden brukar jorden som för hundra år sedan samt döda industriorter.
Där är valdeltagandet mycket lägre än det nationella på 65 % och man röstar på populister som Robert Ficos parti SMER (”Riktning”), fascistpartiet Vårt Slovakien som hyllar ledaren för andra världskrigets nazistiska lydstat – den katolske prästen Jozef Tiso som medverkade till mordet på 70 000 av Slovakiens 90 000 judar – eller Slovakiska Nationalistpartiet. Det var den andra anledningen till att jag reste till just Žilina – för att ta reda på om det syns att en stad har styrts av konservativa ultranationalister.
Butikslokalerna gapar fortfarande som svarta tänder.
I 16 år, från 1990 till 2006, var nationalistpartiets ledare Ján Slota borgmästare i Žilina. Hans parti stöttade den autokratiske premiärministern Vladimír Mečiar som släppte loss en våg av organiserad brottslighet. Bratislava kallades i folkmun Palermo, efter alla bilbomber och kidnappningar, och grunden lades till den svåra korruption Slovakien efter mordet på Ján Kuciak börjar skaka av sig.
Det påverkade även Žilina – än i dag går stadens parkeringsavgifter ner i fickan på en ljusskygg affärsman. Man rev ett historiskt torg och lät bygga överdimensionerade shoppinggallerior som slog ut den traditionella handeln. Butikslokalerna gapar fortfarande som svarta tänder.
Partiet hade också en aggressiv etnonationalistisk agenda: Slota avskydde den ungerska minoriteten och höll tal om att man skulle ”ta pansarvagnen mot Budapest”. I Žilina restes nynationalistiska statyer och monument ur slavofil myt och historia – ibland på bekostnad av minnen ur den multietniska historien. Den slicka realistiska stilen pendlar mellan kitsch och totalitär smyckning. Den problematiska minneskulturen fortsätter: I en by utanför Žilina pågår en strid mellan lokalpolitiker och åklagarämbetet eftersom man namngett en gata efter diktatorn Tiso, vilket är förbjudet i Slovakien.
Peppig folknationalism är inget nytt. I Bratislava berättar folkmusikern Zuzana Homolová hur den formades under kommuniståren. Homolová är en slovakisk Joan Baez och stod på egen hand för landets folkmusikrevival. Men balladerna hon grävde fram föll inte det kommunistiska styret i smaken. Folkmusik är fylld av religion och ond bråd död. Regimen ville ha optimistisk, slavisk nationalism utan mörka skalor. När Homolová uppträde i tv fick hon censurera ord som ”Gud” och ”mord”. Även, som hon skrattande sa, när sången handlade om religionens hyckleri: föräldrar som dränkte sin son för att sedan gå i kyrkan.
Diktaturarvet märks i Slovakiens låga samhällstillit. Omkring 65 procent av befolkningen tror på konspirationsteorier (ändå har landet fem gedigna oberoende dagstidningar, unikt i regionens forna östblocksländer). Engagemanget för ukrainska flyktingar var högt, men redan till hösten 2022 hade det sjunkit till Centraleuropas lägsta. Samtidigt anser 55 procent av slovakerna att Putin är en bra ledare och ännu fler hoppas att Ryssland vinner kriget. En udda siffra när man vandrar i Bratislava och ser ljusen under plaketterna för dem som dog under den Sovjetledda ockupationen i augusti 1968. En del av svaret är russofilins djupa rötter. En annan finns i de rusande energipriserna: Under vintern väntas en prisökning på 350 procent för landets skolor, som kan tvingas stänga.
Diktaturarvet märks i Slovakiens låga samhällstillit.
”Nu gör man politik av Facebook-inläggen”, som en statsvetare sa till mig om oppositionen som leds av Fico. Den tidigare premiärministern är så insyltad i korruption att hans smala möjlighet att rädda sig från åtal är att återkomma till makten. Under pandemin uppvaktade oppositionen Slovakiens stora antivaxx-rörelse. Efter kriget började man rida på utbredd antiamerikanism. Och arbetet med att utnyttja den ekonomiska oron och underminera den svaga minoritetsregeringen bar alltså frukt häromveckan. Enligt slovakiska sociologer är chansen för en regering som är pro-väst efter ett förtidsval ”nära noll”. Mer sannolikt är ett nytt Orbánistan i EU.
Journalisterna jag talar med bekräftar att förebilden för oppositionen är Viktor Orbán, och att en drakonisk medielag hör till planerna. Oppositionen för även fram liknande frågor som i Polen; konservativ katolicism är på frammarsch och förslag på abortinskränkningar dyker nu upp i det slovakiska parlamentet. När jag besöker katolska kyrkor står det minnesstenar ”till de ofödda barnen” utanför. Och den ungerska minoriteten i Slovakien må vara liberalare än dagens Ungern, men Orbán har länge uppvaktat dem med ”fotbollsnationalism” – genom att investera i lokala fotbollslag och restaurera deras arenor.
Efter 1989 präglades europeisk politik av föreställningen om en spikrak utveckling mot liberal demokrati även i de tidigare kommunistländerna. Men efter Ungerns och Polens illiberala sväng samt det ryska angreppskriget är det uppenbart att vägen är allt annat än rak. Hur historien ska få forma framtiden i Slovakien beror på hur man handskas med nationalism och populism; om man investerar vinster från industrin till att bekämpa sina sociala klyftor och mönstrar för bättre utbildning.
Och är verkligen ”Slovakien” i sin nuvarande form ens framtiden? Många akademiker och kulturarbetare utbildar sig och lever i Prag, andra slovaker pendlar till Österrike för arbete. Tåget från Žilina till Bratislava tar dryga timmen men det är knappa två till Wien. Flera jag frågar om Slovakiens framtid ser hellre Wien som sin huvudstad än jagar en nationell identitet vars nostalgiska konstruktion härrör ur Tjeckoslovakien. En statsformation där man levde med mindervärdeskomplex mot den tjeckiska parten, i en anpassning som innebar konflikt med regionens multietniska historia. Inte så att man drömmer om kejsardömet Österrike-Ungern — men väl om att forma ett EU som inte primärt handlar om nationalstaten.
Oavsett om Europas framtid består av etnonationalister som drömmer om att foga samman föreställda folk och platser med tillrättalagd historia, eller en federation där mångkulturella regioner samverkar – där ”huvudstad” inte behöver betyda samma sak som i det gamla 1900-talet – så finns både varningar och lärdomar i den kamp som pågår i ett litet land i utkanten av Centraleuropa.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sverige är inte fredat från antisemitismens farsot
LÄS MER:Frieds död minner om hur få vittnen som finns kvar
LÄS MER:I Tjeckien är ölunderläggen extremistpropaganda
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
