”Hajpen och filmen går inte att separera”. När filmkritikern Armond White tog sig an Ryan Cooglers ”Black Panther” var han en ensam röst i ett hav av hyllningar (National Review 16/2/18). White vägrade att gå med på att en tribalistisk film – där stenrika afrikaner med teknologi skarpare än ”Star Wars” lever som vildar i ”Tarzan” – var progressiv.
White hade naturligtvis rätt. Man kan för all del tycka att ”Black Panther” är en spännande superhjältefilm om det är ens måttstock. Man kan på ett ytligt plan mena att den är ”bra för representation”. Men den kritiker som missar hela paketet från att rekrytera en namnkunnig svart regissör med autentisk kredibilitet till filmens PR är enögd. Disney hade satt spinn på ”Black Panther” genom hashtag-kampanjer som knöt samman filmen med svart kulturhistoria och aktivisttradition. Skamlöst – men effektivt eftersom medierna slukade betet. Identitetspolitik har nämligen seriös kommersiell potential.
Om du chockas över att poesin dras ned i en kommersiell pöl där identitet är en faktor kommer häpna när du får vet att Amanda Gorman tidigare haft ett sponsoravtal med Nike.
LÄS MER:Nej, konsten är inte hotad för att Gorman bytt översättare
Detta är inte en självklar sanning utanför filmens värld – där blockbusters kostar miljarder och PR-ingredienser därmed är utmärkta temperaturmätare på samhällstendenser. Det är tydligt i debatten om översättningarna av poeten Amanda Gorman. I en understreckare (SvD 7/4) förde författaren Nils Håkanson fram bra resonemang om hur Gormans amerikanska förlag var på jakt efter lokala kulturkändisar som översättare. Märkligt blåögt blev det när han, och i en efterföljande text även Kristoffer Leandoer (SvD 13/4), menade att detta snarare handlar om kommersiella intressen än om identitetspolitik.
”Det skulle alltså finnas vinster att göra på att snäva in vårt utrymme för inlevelse ytterligare” skrev Leandoer förvånat och oroligt över att översättaren inte ”tilltros förmåga att transformera det annorlunda”.
Jag välkomnar Leandoer till filmens värld. Där skrev en anställd på Sveriges största filmbolag i vintras, besviken över att en film hen arbetat med sågats, ett Facebook-inlägg där problemet med namngivna kritiker var vår hudfärg. Invandrare, kvinnor, män – vi var vita och delade därför smak. Inlägget var öppet och fick tummen upp av tunga namn i filmbranschen.
Kanske finns ännu en naiv inställning hos dem som sysslar med de finare konsterna? En vi som geggar i gränslandet mellan konst och nöje nog aldrig har haft. Men den som chockas över att poesin dras ned i en kommersiell pöl där identitet är en faktor kommer häpna när den får vet att Amanda Gorman tidigare har haft ett sponsoravtal med Nike. I samarbete med sportkedjan skrev hon ”inspirerande” hyllningsdikter till svarta idrottare på Instagram – som var på plats långt innan presidentinvigningen. Skoföretagets logga placeras prominent över dikterna hon delar på Twitter.
LÄS MER:Litteraturkritiker är för okunniga om spoken word
Det kanske är lättare att se helheten och riskerna om man är fostrad i filmens kommersiella cynism.
Jag påstår inte att det är fel att kränga kultur. Men jag delar Leandoers oro över mötet mellan identitetspolitik och kommersialism. Just för att det tycks kortsluta kritiskt tänkande kring banden mellan hudfärg och innehåll. Om världens mäktigaste och rikaste kulturproducenter med sina PR-strategier göder tribalism och hudfärgsessentialism kan du lita på att det får samhällskonsekvenser.
Jag talar inte bara om hur skadligt detta är för vem som anses ha ”rätt” att spela roller, regissera eller översätta texter och skriva om rasifierade – som när högaffeln ifjol drogs mot författaren Jeanine Cummins på grund av hennes roman ”Amerikansk jord” (GP Kultur, 7/1).
LÄS MER:Recension: ”Malcolm & Marie” i regi av Sam Levinson
Men som sagt, det kanske är lättare att se helheten och riskerna om man är fostrad i filmens kommersiella cynism. Något som Sam Levinson i vintras tog fasta på i filmen ”Malcolm & Marie”: ”Vet du varför folk älskar ordet ”autenticitet” frågar regissören Malcolm retoriskt sin flickvän när kritikerna har satt likhetstecken mellan Malcolms hudfärg och hans film. ”För att de inte vet vad som gör film bra”, svarar han.
”Jag tycker att autenticitet är nyckeln”, säger Marie. ”Som att du är medelklass men allt kritikerna ser är att du är svart. Din nästa film blir Lego-filmen om Angela Davis – och du kommer tjäna miljarder åt ett leksaksföretag”.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Hög tid att våga stå upp mot diktaturens Kina
LÄS MER:Varför är vissa för omoraliska för kulturen – och andra inte?
LÄS MER:Är Adam Curtis filmer journalistik för ett nytt tidevarv?
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
