Christian Catomeris: Förespråkade barnlöshet för att rädda miljön

Våren 1969 stod nittonåriga kaliforniska Stephanie Mills beredd att hålla sitt collegetal. Hon tog sats och inledde ”The future is a cruel hoax” (Framtiden är ett grymt bedrägeri), ett tal som skulle göra henne till en ikon för den växande miljörörelsen i USA. Av tidningen New York Times skulle det senare komma att kallas för ”ett av årets mest ångestfyllda uttalanden”.

Vad tidningen syftade på var att Stephane Mills dramatiska lösning för att rädda mänskligheten från undergång: Att avstå från att skaffa barn. Talet slog an hos många ungdomar och sloganen ”Make love! Not babies” var inte bara ett uttryck för en 60-talistisk revolt mot dåtidens sexmoral. Idéerna Mills gav uttryck för var inspirerade av Paul och Anne Ehrlichs bestsellerbok ”The Population Bomb”, som kommit ut ett år tidigare. Där hävdade de att planeten skulle förstöras om människan fortsatte att fortplanta sig i den takt som då var aktuell.

På FN:s första internationella miljökonferens, som hölls i Stockholm under sloganen ”Only One Earth” 1972, hamnade frågan i centrum. Motsättningarna mellan nord (som anammade Ehrlichs analyser) och syd (som ville sätta fokus på annat) blev uppenbara på konferensens mer utåtriktade del, Miljöforum. Det var de svenska fredskvinnorna Inga Thorsson och Alva Myrdal som tagit initiativet till denna första internationella konferens om ”den mänskliga miljön”, som det hette då.

På Miljöforum skulle en av deras arvtagare, den internationellt engagerade folkpartisten Ingrid Segerstedt Wiberg, försöka hantera de starka motsättningarna som kom i dagen. Medan demonstranter mot USA:s krigföring och napalmbombningen i Vietnam möttes av polisiärt motstånd utanför konferenslokalerna, brakade den inbjudne Paul Ehrlich samman med unga representanter från utvecklingsländer eller sådana som den vänsterinriktade biologen Barry Commoner som menade att miljöproblemet inte första hand handlade om demografi, utan om hur jordens resurser användes i olika delar av världen. En tes som i dag knappast kan kallas för kontroversiell.

På Miljöforum skulle en av deras arvtagare, den internationellt engagerade folkpartisten Ingrid Segerstedt Wiberg, försöka hantera de starka motsättningarna som kom i dagen.

Miljörörelsen hade vuxit sig stor på 60-talet, inte minst i USA där Stephanie Mills efter sitt tal blivit något av sin tids Greta Thunberg. Det hade börjat med Rachel Carsons avslöjande bok ”Tyst vår” om den ökade användningen av bekämpningsmedel och dess miljökonsekvenser. I slutet av 60-talet höll den rentav blivit större än Vietnamfrågan.

Intressant nog var det personer inom bil- och oljeindustrin som kom att sätta dagordningen när det gäller miljöfrågorna. Om det var på grund av genuint engagemang, opportunism eller för att kontrollera utvecklingen må vara osagt men faktum är att det var näringslivstoppar, som exempelvis familjen Rockefeller som skapat sina rikedomar med hjälp av inkomster från oljeexploatering, som bildade miljöinriktade så kallade think thanks, som de världsberömda Aspen institute och Romklubben.

President Nixon, djupt involverad i USA:s kontroversiella krig i Vietnam, höll ett alarmistiskt ”state of the union”-tal om miljön 1970 under parollen ”It’s now or never”. Samma år instiftades en första ”environment protection act”, en miljöskyddslag, i USA. I en första miljöinriktad, nationell och årligt återkommande Earth day sponsrad av bland annat oljebolagsdirektören Robert O Anderson deltog 20 miljoner amerikaner. Biltillverkaren General Motors lovade fossilfria bilar till 1980.

Det var USA som med sina stora delegation – och i östblockets frånvaro, på grund av kalla kriget – skulle sätta sin prägel på det och på resultatet, som med dagens mått mätt kan tyckas urvattnat.

Det var också dessa think thanks som kom att bidra till förberedelserna för Stockholmskonferensen där det svenska näringslivet med Volvo, Saab och SAS i spetsen laddat upp med uppvisning av sina produkter i anslutning till konferensen. Det var USA som med sina stora delegation – och i östblockets frånvaro, på grund av kalla kriget – skulle sätta sin prägel på diskussionen. Liksom på resultatet, som med dagens mått mätt kan tyckas urvattnat.

Konferensen antog en deklaration med 26 ganska allmänt hållna principer för ett internationellt samarbete kring miljön. Ett av mötets främsta resultat var grundandet av FN:s miljöorgan UNEP med uppdrag att samordna det internationella miljöarbetet. Konferensen bidrog även till att sätta miljöfrågan på den internationella politiska agendan.

I huvudsak ägnade konferensen sig åt sådant som miljöutsläpp och hotet mot enskilda djurarter, men även klimatet fanns med på ett hörn. I rekommendation nummer 70 uppmanade konferensen att man satte upp mätstationer för att följa klimatutveckling på lång sikt, liksom att fortsätta stödja forskningen om detta.

Ett år tidigare hade ett internationellt forskarsymposium om människans klimatpåverkan hållits i Wijk utanför Uppsala. Wijk var födelseort för den svenske fysikern och kemisten Svante Arrhenius som i slutet av 1800-talet lanserat en teori om koldioxidutsläppens inverkan på jordens temperatur. På grund av motsättningar kunde inte några enhetliga slutsatser dras av mötet, även om fortsatt forskning anbefalldes.

Stephanie Mills som var närvarande vid Stockholmsmötet och ordnade seminarier där, skulle återvända till San Francisco och där verka som föredragshållare, journalist, och författare i miljöfrågor. I dag har hon lämnat stadslivet och anslutit sig till den bioregionalistiska rörelsen, som inspirerad av exempelvis Mahatma Gandhi, söker skapa hållbara levnadsformer i de naturligt existerande ekosystem där människor lever och verkar.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Känslan av maktlöshet botar inte klimatpaniken, tvärtom

LÄS MER:”Evig hågkomst” – dikt av Kateryna Babkina

Christian Catomeris