Jag måste säga att jag förvånades när jag läste Ann Heberleins text i Expressen (9/8), där hon beskriver något som jag inte hört talas om på år – bifobi! Ni vet, det där som gör att män ser oss som bränsle för sina fantasier om lesbiskt sex, medan ”flator avfärdar oss som heteros som gör tillfälliga utflykter i homoland” som Heberlein skriver.
Hon känner sig utanför i HBTQ-rörelsen. Bisexuellas speciella livssituation, som till exempel ”att vi tvingas komma ut flera gånger under vår livstid”, osynliggörs, menar hon. Och visst, hon har rätt i sak. Jag är själv bisexuell och i en monogam relation med en man, precis som Heberlein. Jag minns att det var irriterande på den tiden jag var singel att folk alltid utgick från att jag var hetero, och att killar på Tinder förväntade sig trekanter. Men utöver det… Kom vi inte fram till för ganska länge sedan att bifobi är ett rätt onödigt begrepp? Att det inte är att vara just bi som exkluderar en från den heterosexuella gemenskapen? För om en förövare ser mig hand i hand med en annan kvinna på stan och därför utsätter oss för våld, är det verkligen en bisexuell praktik som förtrycks då? Bryr han sig om att förra veckan så låg den ena av de där kvinnorna faktiskt med en man?
Kom vi inte fram till att det reella förtrycket är materiellt? Samma fråga uppstod när jag läste Alice Aveshagens krönika om barnnormen i samband med vårens debatt om att ångra sitt föräldraskap (SvD 30/5). Hon skriver att hon inte har barn, men att hon nog har potential att bli en sån där ”ofrivillig mamma” om hon i framtiden skulle skaffa några. Senare i diskussionen ställer hon frågan: ”…med en sådan oerhört stark barnnorm, finns där något fritt val från början?”
Kom vi inte fram till, i debatten kring identitetspolitik 2014, att förtyck inte är något eftersträvansvärt?
”Ja!” vill jag skrika. Inte för att ämnet inte bör diskuteras. Utan för att gå från faktumet ”det finns en norm” till antagandet ”det finns inget fritt val” är förminskande mot människor vars fria val är begränsade på riktigt. Vi måste börja skilja på normer och förtryck igen. Jag tänker på kvinnor vars väg hem är avskuren vissa tider på dygnet, på gator där vi inte är trygga att röra oss. I kombination med dåliga ekonomiska förhållanden blir rörelsefriheten ännu mindre, eftersom taxi eller till och med lokaltrafik inte är ett alternativ. Jag tänker på rasifierade i USA som blir skjutna av polisen när de försöker ta upp sitt ID ur fickan. Jag tänker på de transpersoner som tar sina liv för att sjukvården nekar dem behandling mot en dysfori så stark att den dödar.
Har vi återigen börjat tävla i vem som är mest förtryckt? Kom vi inte fram till, i debatten kring identitetspolitik 2014, att förtyck inte är något eftersträvansvärt? Ändå verkar det som att många vill tillhöra en marginaliserad grupp igen. Frivilligt barnlösa, ofrivilligt barnlösa, veganer. Men vi måste komma ihåg att upplevelsen att något är jobbigt inte automatiskt går att likställa med begränsningar av ekonomiska medel eller rörelsefrihet. Förtryck är inte att behöva förklara sig ofta. Förtryck är att inte ha tillgång till vissa medel, materiella och/eller ekonomiska, förtryck är våld och begränsningar i stadsrummet.
Du blir inte nedslagen på gatan för att du har valt att inte skaffa barn. Och du blir inte våldtagen för att du inte äter kött. Normer går att diskutera ändå, utan att låtsas att det är synd om oss som lever heterosexuellt, oavsett om vi brukade ligga med någon av samma kön.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Hittepå att medelklasslivet skulle vara ångest bakom polerade fasader
LÄS MER:Därför är Barbiecore den hetaste trenden just nu
LÄS MER:Bara politikerna tjänar på att synas i influencers kanaler
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
