Jag är uppväxt i villa, jag är både vit, medelklass, mellanchef och 30+. Jag skrattar igenkännande åt det tomma managementsnacket hos huvudpersonens unga chef och hans ständiga refererande till Framgångspodden. Det spelas padel, det gås på yoga och det renoveras. Greppet med den ödesdigra musiken mot en lugn villaområdeskuliss fungerar bra – man blir helt klart nyfiken på vad som kan tänkas pågå under ytan här. Seriens handling går i korta drag ut på att Anders inte trivs i sin medelklasstillvaro, och börjar göra uppror genom att repa sina kompisars bilar och spola ner deras AirPods i toaletten.
Efter att ha befunnit mig i den väldigt ångestfyllda tillvaron i ”Vi i villa” ett tag börjar jag känna att jag kanske inte är rätt målgrupp trots allt. Jag kan nämligen inte tänka mig något mer underbart än att få bo i ett stort hus med mannen jag är kär i, få barn med honom och kanske ha en hund. Jobba med något som jag tycker är roligt. Äta middag med våra gemensamma vänner på helgerna och på onsdagen kanske unna sig ett glas vitt i sitt rena kök med snittblommor på bordet när man kommer hem från jobbet. Resa någon gång ibland. Ha en kreativ hobby. Somna tillsammans varje kväll och vakna tillsammans varje morgon. Om detta är igenkänningshumor, då måste hela medelklassen ha haft ett hemligt möte utan mig, där de har bestämt att man ska hata just det där livet.
Fruktansvärt ute
Jag kanske bara är hopplöst otrendig. Mycket talar för att det där lilla livet som jag älskar så mycket, är fruktansvärt ute just nu. Några av de ideal som råder är: Storslaget. Unikt. Vågat. Snabba kickar. Själv känner jag endorfinerna strömma till när jag smiter lite tidigare från jobbet för att gå hem och baka bröd. Oxytocinet när jag klappar min katt. Bara tanken på att jag i framtiden (hoppas jag) kommer att ha barn att skjutsa till fotbollsträningar och göra mellanmål till, gör mig pirrig av förväntan.
Den här serien handlar inte om medelklassen, utan om en djupt olycklig man som hatar sitt jobb och har slutat älska sin fru. Eller, känner ni andra igen er i det här? Sitter ni andra och äter parmiddag med folk ni hatar varje helg? Himlar ni ihjäl er med ögonen i smyg när er partner föreslår att ni ska göra något så normalt som att renovera köket? Är ni hellre otrogna än försöker lösa era relationsproblem? Jag kanske är naiv men jag tror faktiskt inte det. Det som skulle vara relaterbart blir bara en massa ångest upptryckt i ansiktet. Så här har ni det, medelklassen! Så här mycket hatar ni i medelklassen era liv, eller hur?! Nej, jag är ledsen, men vi gör faktiskt inte det.
Inte trovärdigt
Det är inte trovärdigt att måla upp just den typiske medelklassmannen Anders tillvaro som ett fängelse, eftersom just medelklassmannen Anders kanske har de bästa resurserna att ta sig därifrån om det inte passar. Det kan väl inte finnas någon tv-tittare som går på lögnen att förstöra sina grannars egendom och bedra sin fru är den här huvudkaraktärens enda alternativ? Jag kommer på mig själv med att önska att Anders hade skulder hos Kronofogden. Eller att han just genomgick en psykos. Om inte en ursäkt, så åtminstone en förklaring. Om Anders bara saknade ett ben, var smygbög, om hans fru utsatte honom för systematisk misshandel. Åh, om Anders bara var drogberoende eller en misslyckad författare.
Men Anders är ju inte det. Anders har alla förutsättningar att skaffa sig ett rikt och meningsfullt liv. Medelklassbubblan är ett av de lyxigaste liven du kan leva, men det blir såklart vad du gör det till. Byt jobb till något du inte hatar. Skaffa riktiga vänner. Förför din fru. Eller skilj dig. Ha en hobby. Gå i terapi. Har du råd med villa så har du väl råd med psykolog?
Alla vi som faktiskt råkar älska vår partner och väljer att med framgång lägga ner tid och känslomässigt engagemang för att behålla den kärleken, lösa eventuella problem, i stället att begå det absolut mörkaste sveket som är möjligt i en kärleksrelation?
Någon jag däremot känner lite sympati för är Anders stackars fru, som bara vill gå på yoga och renovera köket. Allt medan hennes man i godan ro knullar en annan kvinna och mitt i akten ursäktande vänder sig mot kameran och menande påstår att vi själva nog också har varit otrogna någon gång. Men alla vi som inte har det då? Alla vi som faktiskt råkar älska vår partner och väljer att med framgång lägga ner tid och känslomässigt engagemang för att behålla den kärleken, lösa eventuella problem, i stället för att begå det absolut mörkaste sveket som är möjligt i en kärleksrelation? Absolut noll igenkänning. Ledsen Anders, men du är bara tragisk.
Hoppa bungyjump
Man behöver väl heller inte vara något genusvetenskapligt geni för att lägga märke till att det till stor del är klassiskt kvinnliga ideal som utmålas som helvetet på jorden i den här tv-serien. Omvårdnad, familj, relationer, hushåll. Sådant som historiskt sett varit viktigare för kvinnor än för män, och därför alltid har tillskrivits mindre värde och betydelse. Nu är det dock 2022, och hade Anders velat slippa det där livet så hade det stått honom helt fritt att flytta till Mexiko, hoppa bungyjump eller bli polyamorös.
Jag är övertygad om att medelklassens lugna villaområden är mer än bara yta och sociala hierarkier, plattityder, och något slags tyst, oklart lidande. Jag är övertygad om att det som döljer sig under den sömniga ytan lika gärna kan vara den stilla glädjen i ett jäsande bröd eller en spinnande katt. Det himlastormande ögonblicket när graviditetsstickan visar plus eller ruset i hjärtat när det lilla barnet tar sina första steg. Lugnet i själen av att fortsätta älska varandra, år efter år.
Passar det inte Anders kan han väl dra. Vi andra ses i det lilla livet.
Anna Bergengren, skribent