Den 6 maj kröns kung Charles III och hans fru Camilla till kung och drottning av Storbritannien. Förutom det blir Charles också Engelska kyrkans högsta beskyddare och ”Defender of the faith” (”trons försvarare”). En intressant titel för någon som beskriver sin egen tro som en blandning av buddism, islam, östlig kristendom och ett kryddmått nyhedendom.
Det sistnämnda har orsakat en del höjda ögonbryn. Senast 4 april då inbjudningskorten till kröningen offentliggjordes. Bland motiv från den brittiska naturen, som kaniner, jordgubbar och påskliljor kunde man också hitta ett grönt, levande kålhuvud med en kungakrona. En ”Green man”, en symbol från första århundradet som kommit att förknippas med hedendom. Snabbt fick brittiska hovet gå ut med förklaringen att han är ”en uråldrig figur inom brittisk folklore, som symboliserar vår och pånyttfödelse, för att fira den nya regenten”.
Men med tanke på att bara 9 procent av britterna kallar sig kristna och endast 1–2 procent av dem går i kyrkan, borde det ses som passande med en religiöst flexibel kung. Charles sade redan 1994 att ”trons försvarare” borde ändras till den mer ospecificerade ”Defender of faith” (”troförsvarare”) och har uttryckt önskemål om en modernare kröning med inslag som representerar olika religioner och kulturer inom det brittiska samväldet.
Om man börjar rucka på kopplingen mellan kung och kyrka så ruckar man snart på hela monarkin.
Detta har orsakat viss nervositet, för om man börjar rucka på kopplingen mellan kung och kyrka så ruckar man snart på hela monarkin. Kungens makt har setts som gudomlig i århundraden och Church of England är en statskyrka. ”Rex nunquam moritur” är latin för ”Kungen dör aldrig”, brittiska monarker tillskrivs ”absolut odödlighet”, vilket syftar till att i samma sekund som en monark dör tar nästa vid. En kröning är bara ett symboliskt instiftande av ämbetet, själva utnämnandet har redan skett.
Storbritanniens kung har inte utmärkt sig som en stor tänkare direkt, men hans högst individuella tro är intressant eftersom den till synes underminerar hans position som kyrkans överhuvud men vad den faktiskt säger är att hans roll ska förstärkas.
Charles andliga sökande började efter en jobbig, ensam tid på internat. Universitetstudier i arkeologi och antropologi öppnade ögonen för icke-västerländska kulturer. Universitetsprästen presenterade jungiansk psykologi för honom och efter sitt kraschade äktenskap träffade Charles Laurens van der Post, en sydafrikansk författare med tveksamma idéer om ledarskap och ett stort intresse för stamkulturer och Van der Post ledde in Charles på idén om kungatiteln som en enande kraft. Mellan människor men också naturen, vi är alla ett.
Charles uppmanades av sin nya guru att inta sin av högre makter givna ledarroll i detta. Det lät säkert rimligt för någon som sedan födseln fått höra att han är en religiös auktoritet. Storbritannien är nämligen ett av bara två länder i världen där ett statshuvud också ärver titeln som religiös ledare. Iran är det andra. Att han har en uppgift att rädda sina undersåtars själ är alltså inget nytt för Charles.
På 1980-talet blommade han ut ordentligt i detta, han förespråkade alternativmedicin, estetisk traditionalism och miljöengagemang. Han lovordade islam och föreslog fler muslimska lärare i skolan som kunde visa hur man ”lärde med hjärtat och hjärnan”.
Han är ju ingen stor tänkare som sagt.
Han började skriva brev till sin regering, det gör han fortfarande trots att det inte alltid uppskattas. Charles fördömer vetenskaplig utveckling, som han anser förstör ”den heliga tilliten mellan mänskligheten och dess skapare”. Vetenskap, enligt Charles, är ”tyranni över förstånd”. Han har också, sedan 1982, fört ett krig mot den moderna medicinska ”besattheten av celler och molekyler” på bekostnad av holistisk medicin. Hans skrift ”Harmony” (2010) uppmanar till en revolution mot det moderna tänkandet.
Finns det rim och reson i detta? Han är ju ingen stor tänkare som sagt. Svaret är kanske. Hans utfall mot ”vetenskap” och ”medicin” är begripliga om man ser dem som representanter för modernisering, det vill säga ett hot mot traditioner. Vad är en kung om inte en tradition?
Kopplingen mellan ämbete och högre makt måste också försvaras, försvinner den eviga och obrytbara kedjan av ”absolut dödlighet”, blir kungatiteln bara en nedärvd antikvitet. Varifrån skulle han annars få sin titel ifrån? Folkomröstning? Knappast.
I sin allomfattande tro vill Charles omdefiniera denna högre makt från att betyda ”kyrkan” eller ”kristendomen” till att betyda gudomlig makt i stort. Han vill vara hela världens ”Defender of faith”.
En välvillig, om än nedlåtande tolkning av detta är att han kämpar med sin identitet. Det måste vara svårt att förena en nedärvd kungatitel och ett materiellt överflöd av rent groteska proportioner, med en övertygelse som säger att naturen är allt och vi alla är en och samma. Även om vissa av oss ärver titeln som kung över Storbritannien och hela det brittiska samfundet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Inget åldrande är så ansträngande som det naturliga
LÄS MER:Gwyneth Paltrow hade redan vunnit över oss alla
LÄS MER:Vurmen för kristaller är ren narcissism
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
