Inget symboliserar samtida narcissism så mycket som vurmen för kristaller. Små, polerade ädelstenar som bryts på jordens fattigaste och mest odemokratiska platser för att med magiska krafter hjälpa människor i väst med löneförhöjning, inre frid och att bli mer grundade i vardagen.
Resonemanget går så här: de gnistrande stenarna har bildats genom jordens vibrationer under tusentals, ibland miljontals, år. Vibrationerna har laddat stenarna med energier. Så om vi omger oss med slipade kristaller, dricker vatten som renats med rosenkvarts, smörjer oss med krämer med pulvriserad grön aventurin och köper sexleksaker av ametist och masserar ansiktet med jaderollers så påverkar stenarnas energier oss på positiva sätt.
I podden ”Kristallsjukan” från produktionsbolaget Tredje statsmakten besöker journalisten Fanny Hedenmo okritiska butiksinnehavare som påstår att forskning visat på kristallernas helande kraft (vilket är falskt) och pratar med grossister som slingrar sig när frågan om etiska brytningsmetoder kommer på tal. Hon gör en stor journalistisk gärning när hon själv besöker en gruva i Madagaskar där gruvarbetarna med primitiva metoder och utan skyddsutrustning riskerar livet och hälsan för stenar som ska ge västerlänningar bra flow i livet.
Att det inte finns några som helst vetenskapliga bevis hämmar inte efterfrågan, snarare tvärtom.
Hon försöker givetvis också förstå lockelsen med stenarna. De utlovar fina saker och ett löfte om att saker kan bli bättre. Precis som mycket annat nyandligt, som astrologi och tarot, som ökar under oroliga tider när människor längtar efter lite kontroll och söker en försäkran om att allt blir okej. Det är mänskligt. Det är begripligt. För det sägs att stenarna både kan läka och optimera olika områden i livet: pengar, kärlek, hälsa och fokus. Vissa går så långt i Hedenmos podd som att påstå att kristallerna fixar ofrivillig barnlöshet och helar PTSD, våldtäktstrauman och övergrepp på barn.
Att det inte finns några som helst vetenskapliga bevis hämmar inte efterfrågan, snarare tvärtom. Det gör bara stenarna ännu mer mystiska.
Bäst av allt är att varken försäljare eller kristalltroende sedan behöver ta ansvar för att det varenda liten kristall drar med sig miljöproblem, utarmning av jorden och beklämmande arbetsvillkor.
För de flesta butiksägare, både i Europa och USA, köper sina stenar från grossister. De i sin tur har köpt stenarna från mellanhänder eller direkt från Kina dit 70 procent av all kristallexport går för att slipas och tumlas innan de säljs vidare. De många försäljningsleden gör det omöjligt att säga exakt varifrån kristallen ursprungligen kommer ifrån. 2017 försökte tidningen New republic att spåra kristaller som uppgavs komma från vissa specifika gruvor 2017. Det gick inte.
I stället kräver kristallerna flera dödsfall om året. Vanligast är att jorden kollapsar och begraver människorna levande.
Men från grossisterna får återförsäljarna ett intyg på att allt gått etiskt och rätt till vid brytningen, vilket gör att återförsäljarna kan två sina händer och slippa belasta sitt samvete med att kolla ens de mest grundläggande fakta om kända kristalländer som Myanmar, Kongo-Kinshasa och Afghanistan. Som att länderna är bland de fattigaste i världen och plågas av pågående väpnade konflikter, Afghanistan saknar en fungerande rättsstat. Låter det som ställen som lägger stor vikt vid etiska arbetsförhållanden och ansvarsfull brytning med hänsyn till miljön?
I stället kräver kristallerna flera dödsfall om året. Vanligast är att jorden kollapsar och begraver människorna levande. Ungefär var tredje gruvarbetare utvecklar stendammslunga från dammpartiklarna som penetrerar lungorna. I Hedenmos reportage ges ett exempel på vad som händer när regn, som snabbt blir till jordskred, krockar med kapitalism. Spoiler: människor dör.
Inget av detta bekymrar kristallivraren naturligtvis. Men låt säga att man med magiskt önsketänkande (eller bara befriande ignorans) kunde bortse från arbetsvillkoren. Låt säga att man faktiskt köpt sina kristaller från en dokumenterat etisk källa, till exempel en amerikansk, och allt är i sin ordning. Då kvarstår ändå ett prekärt aber man inte kommer runt: miljöproblemet. Det enda som Fanny Hedenmo missar att ta upp till fullo i sin annars utmärkta poddserie.
Kristallerna är mesta möjliga symbol för 2020-talets wellnessnarcissism.
Jag har under åren talat med representanter från både människorätts- och miljöorganisationer, sakkunniga på plats och experter som lagt fram officiella rapporter om kristallutvinningens bloddrypande baksida. Alla är överens: Det går inte att bryta kristaller miljövänligt. Det är helt enkelt omöjligt. De måste extraheras från jordytan oavsett om de ligger djupt eller inte och därefter är deras miljö förbrukad. Den ökade efterfrågan har ökat oreglerad gruvdrift med påverkan på luft- och vattenkvalitet som följd, och självklart också på ekologin och den biologiska mångfalden.
Men det spelar ingen roll. För till skillnad från vad många återförsäljare påstår är kristaller inte förnybara. Och även om de vore det så hinner de ändå aldrig förnyas i nuvarande höga skövlingstakt. Tusentals, ibland miljontals år var det väl vi sa?
Kristallerna är som sagt mesta möjliga symbol för 2020-talets nyandliga wellnessnarcissism där man köper sig lycka och hälsa utan att någonsin behöva fråga sig på vems bekostnad.
Läs mer av Caroline Hainer:
LÄS MER:Modeindustrin gör läsande trendigt
LÄS MER:Nya Victoria’s Secret har redan krackelerat
LÄS MER:Klimakteriet har blivit investerarnas våta dröm
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
