Sara Arvidsson: Recension: Marianne Lindberg De Geer på Göteborgs konstförening

Konstnären, författaren, debattören och kulturchefen Marianne Lindberg De Geer förkroppsligar mer än någon annan begreppet ”renässansmänniska”. Hennes utställning om familjen är ibland svår att avkoda – men är till syvende och sist en hyllning till livet.

ANNONS
|

Marianne Lindberg De Geer är inte en person som är rädd för att ta bladet från munnen. Hon är nu en bra bit över sjuttio men tycks inte ha några planer att dra sig tillbaka, till vissas förtjusning och andras förtret. Jag vet nog ingen annan svensk konstnär som förkroppsligar epitetet ”renässansmänniska” mer än henne. Hon är lika outtröttlig som mångsidig.

Därför blir verket som pryder vernissagekortet till utställningen ”Familjen” på Göteborgs konstförening så förvånansvärt ödesdigert: en svart stenplatta som påminner om en gravsten. Hennes och de fyra övriga familjemedlemmarnas namn och födelsedatum är utspridda i en tabell. Äldst är maken Carl Johan och yngst är sonen Ernst, inget märkvärdigt med det.

ANNONS

Men här finns även familjemedlemmarnas dödsdatum listade: Marianne Lindberg De Geer ska tydligen inte finnas med oss om tretton år och hennes make ska gå bort innan 2026. Siffrorna är baserade på Statistiska centralbyråns uppgifter om svenskarnas medellivslängd. Detta bryska verk, som tyvärr inte kunde presenteras på plats eftersom det var för tungt för galleriets väggar, färgar av sig på de resterande arbetena. Jag kan inte bortse från det även om jag vill.

Hon axlar den stereotypa bilden av en karlakarl som ser ut att ha ett viktigt ämbete att gå till.

Döden knackar på i ett självporträtt av konstnären i profil, där hennes hals är rödflammig efter en canceroperation. Oljemålningen ter sig nästan ofärdig på grund av den vita fonden och den skissartade karaktären. Jag kan få känslan av att den har lämnats på detta sätt för att konstnären i ett senare skede ska kunna återvända med penseln och fylla i de blanka hålen. Detta säger mig något om erfarenheten av att ha besegrat en allvarlig sjukdom. Behandlingen gick bevisligen vägen, men det kan vara svårt att göra sig kvitt rädslan för ett återfall.

I ett annat självporträtt, en litografi, är hon klädd i vit skjorta, kavaj och slips. Ansiktet är kaxigt och självsäkert. Hon är en ”man” eller snarare: hon axlar den stereotypa bilden av en karlakarl som ser ut att ha ett viktigt ämbete att gå till och kan visa var skåpet ska stå. Bilden har beröringspunkter med serien ”Jag tänker på mig själv”, där hennes igenkännbara ansikte reser runt i olika sammanhang.

ANNONS

Många har på senare år associerat detta omfångsrika verk med en egotrippad selfie-kultur medan mina tankar snarare letar sig till Cindy Shermans labyrintiska lek med identiteter eller fantasierna man kunde ha som barn: ”jag skulle kunna vara rund som en tunna, jag skulle kunna vara anorektiker eller jag skulle rentav kunna vara Mona Lisa”.

De är också relativt platt målade och svåra att avkoda.

Övriga verk skildrar barnen, antingen ensamma eller i sällskap med Carl Johan De Geer. De är ofta bleka, som om de fotografiska förlagorna har råkat ligga framme för länge i solen. De är också relativt platt målade och svåra att avkoda. Rådjurslika Rebecca står naken mot en duvgrå bakgrund med ett föremål som ser ut som en slang, för att nämna ett exempel.

Jag skulle inte säga att något här får mig att hoppa till, inte till en början iallafall. Den enda bilden som är nyproducerad i denna utställning, vilken för övrigt är den första som Lindberg De Geer har gjort i Göteborg sedan 1999, är ett grönt kollage med kamouflagelikande partier där sonen Anders syns i olika åldrar.

Inget i dessa verk tyder på att denna familj är extraordinär. Den är en familj bland andra. Det spelar ingen roll hur mycket betraktaren luskar. En bild säger inte alltid mer än tusen ord.

ANNONS

Men framförallt är denna utställning en lovsång till livet, en hyllning som de flesta som inte längre är purunga säkert kan relatera till. ”Carpe diem”.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Marianne Lindberg De Geer tillbaka på Kastellgatan med utställning

LÄS MER:Dicksonska palatset nominerat till Sveriges bästa husfasad

LÄS MER:Recension: Lidia Prawitz på Galleri 54, John Huntington på Galleri Box och Chicks on speed på Allmänna Konsthall

LÄS MER:Recension: Linn Fernström på Galleri Hammarén och Clara Gesang-Gottowt på Cora Hillebrand

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS