Inkluderande och exklusivt på Clandestino

I början av lördagskvällen är det glest med besökare på kulturfestivalen Clandestino. Ett sällskap som kommer in genom den öppna dörren stannar upp vid merchbordet. Där är smycken, te och instrumenten marimba och illimba i olika storlekar till salu.

På golvet framför den stora scenen rör sig människor med plastbrickor runt halsen som avslöjar att de är involverade i festivalen.

Det är tjugoandra året i rad som Clandestino anordnas, men första gången som festivalen sprider ut programmet i hela Filmstudion på Lindholmen.

Lokalerna är större och mer flexibla än de som Clandestino varit i tidigare år och har gett festivalen, som tidigare dominerats av musikframträdanden, ännu större utrymme till ytterligare kulturyttringar.

– Vi har ett lite nytt grepp i år. En rad samarbeten har gett oss fler möjligheter att ta in fler konstformer. Vi har just avslutat ett performance av Gemma Hansson Carbone, säger Aleksander Motturi, konstnärlig ledare för festivalen.

Han beskriver årets Clandestino som ett musikaliskt och konstnärligt äventyr som överskrider territorier, genrer och trender.

– Vi bokar artister från olika delar av världen som alla är unika guldkorn i sin egen genre.

Aleksander Motturi är nöjd med festivalen och har fått bra respons från besökare och deltagare. Han har själv hunnit se merparten av utbudet.

– Jag är lite ledsen att jag måste göra den här intervjun just nu och missar Bitoi, säger han skämtsamt och syftar på basisten Cassius Lambert och sångerskorna Lise Kroner, Anja Tietze Lahrmann och Alexandra Shabo som står på scen i rummet intill.

Inne i Filmstudion 1 har festivalbesökarna snabbt blivit fler. Det är en stillsam publik som har full fokus på Bitoi. De få telefoner som är framme filmar framträdandet.

Musiken tystnar och Cassius Lambert berättar för publiken att de inte behöver fundera på vilket språk de sjunger.

– Det är ett påhittat språk inspirerat av en bok som jag fått av min morfar som heter ”Alla Europas fåglar i färg”.

Publiken skrattar och musiken drar i gång igen.

Besökarna Liv Melin och Lea Schmidt Stryhn är imponerade av framträdandet.

– Det är hur coolt som helst, säger Liv Melin.

Det är första gången de är på Clandestino och hade ingen aning att det fanns innan de fick tips av en kompis som jobbar med festivalen.

– Vi kom hit med öppna hjärtan och öppna sinnen, säger Lea Schmidt Stryhn.

Trots att de inte hade några förväntningar innan är de positivt överraskade.

– Det är modern konst, det är saker som man inte sett tidigare. Det är verkligen ballt, säger Liv Melin.

I pausen bildas en kö till baren men när det är dags för nästa akt formas fort ett publikhav.

The Zawose Queens, som för dryg vecka sedan uppträdde de på Glastonburyfestivalen intar de scenen och ger ifrån ett rop innan musiken startar. De blandar traditionell musik från Dodomaregionen i centrala Tanzania med elektroniska beats.

Bandets energi smittar av sig på publiken som antingen gungar med i musiken eller dansar för fullt.

Pernilla Luttropp och Catharina Bergil står med varsitt glas i handen. De har varit på varje upplaga av festivalen sedan den drog i gång. Nu för tiden sitter Catharina Bergil även i Clandestinos styrelse. De är där för stämningen och det unika utbudet.

– Det är exklusivt, modigt och inte så brett. Det är inte det man ser på andra festivaler, säger Pernilla Luttropp.

– Det är en välkomnade och omhändertagande miljö här. Jag är 64 år men känner mig inte gammal eller ocool. Alla kan hänga här, säger Christina Berglin.

Läs mer om Clandestino:

LÄS MER:Gazas första konstmuseum är virtuellt

LÄS MER:Recension: Clandestino: Amadou & Mariam / Sahra Halgan på GBG Filmstudios

LÄS MER:Festivalen återvänder till Bottna – men vad är egentligen Clandestino?

Klara-Lovisa Lundström

klara-lovisa.lundstrom@gp.se