Jag minns ett radioinslag för några år sedan, om en ny svensk opera. Stilla min eld hette operan, som handlade om Hans Kristian Rausing och hans hustru Eva. Makarna var heroinmissbrukare, och bodde i London. Eva dog av en överdos i hemmet i Kensington, och maken gömde hennes döda kropp i sovrummet i flera månader.
Familjen Rausing är en av Sveriges rikaste familjer, arvtagare till Tetra pak-miljarderna. Det var därför tragedin fick sådana enorma proportioner i media.
Tanken på operan ingav olust. Det hade bara gått några år sedan händelsen, det var för närgånget. Men operan blev fin, konsten kunde hantera verkligheten på ett sätt som tidningsrubrikerna inte hade klarat, och ändå byggde operan förstås på rubrikerna. Inte heller konsten kommer åt sanningen.
LÄS MER:Läsaren får själv finna ledtrådarna i GW:s liv
Om jag reagerade mot denna opera, så är det förstås ingenting mot hur Sigrid Rausing, Hans Kristians syster, kände det när hon läste i librettot att den knarkande mannens systrar "vrider på sina mörka huvuden som gamar".
Om jag ska jämföra med något är det kanske Joan Didons bok om personlig sorg, Ett år av magiskt tänkande. Men jag tycker bättre om Malström.
Nu har systern Sigrid skrivit en egen bok om familjens tragedi. Malström heter den, och författaren har själv översatt sitt engelska original tillsammans med Rebecca Alsberg.
Först som sist: Sigrid Rausing gör ingen hemlighet av att hennes bok är en partsinlaga, den handlar ju om att vara anhörig till missbrukare. Så hon skriver sin historia, men som hon skriver. Det är längesedan jag sträckläste en bok på samma sätt. Det makabra ämnet hjälper förstås till, men det är Sigrid Rausings stil som hypnotiserar. Hon skriver åskådligt och sakligt, på en gång distanserat och djupt personligt. Det ser enkelt ut, men under ytan anas striden mot skammen, tystnaden, egna tillkortakommanden och de rätta orden. Om jag ska jämföra med något är det kanske Joan Didons bok om personlig sorg, Ett år av magiskt tänkande. Men jag tycker bättre om Malström.
Den tyngsta skulden i Sigrid Rausings berättelse är att hon och systern tog över vårdnaden av broderns fyra små barn. Socialtjänsten gav systrarna ett bryskt besked: om inte ni anhöriga tar barnen, så gör vi det. Det blev en uppslitande vårdnadstvist som Eva Rausing inte förlät.
Det säger en del om Sigrid Rausings litterära skärpa att hon både lyckas ge ett socialreportage från överklassen och en allmänmänsklig bild av medberoendet i en missbrukares krets. Visst är det lättare för miljonärer att knarka. De behöver inte stjäla eller prostituera sig för heroinet, "kärleksdrogen". Men även om de tassar på äkta, mjuka mattor så lever de i en geggig knarkarkvart. Och de har lämnat över kontrollen till demonerna, som inte känner av några klassgränser. Missbruket är på sitt sätt demokratiskt.
LÄS MER:Den österrikiska exilens svartsyn och hopp
Sigrid Rausing berättar om "Familjen som polisstat", hur förnedrande kontrollmekanismerna är för båda parter, hur fördmjukande när kärlek blandas med förebråelser, tjat, hot och straff. Berättaren plågas av sitt moraliserande, av att förvandlas till ett hyttande finger.
Tragedin förmörkades ytterligare av ett besynnerligt efterspel under Palmeutredningens vida kjolar. I sin bitterhet mot svägerskan idkade Eva Rausing utpressning. Hon tog kontakt med svenska poliser och privatspanare, och påstod att svärfadern Hans Rausing den äldre passade fint i profilen som tänkbar Palme-mördare. Han hade ju lämnat Sverige under hotet från löntagarfonderna, och gevär hade han också. Det fanns ingen grund i anklagelserna, men många privatspanare har tänt på mindre krut än så. Eva Rausing blev lyssnad på.
När Sigrid Rausing i sin tur gått med på att träffa svensk polis, dröjde det fem dagar innan en kvällstidning hade rubriken "Sigrid Rausing i förhör med polisen". Hon blev bestört över polisläckan, och över att den var så snabb! Den klena ursäkten dröjde däremot en månad. Polismannen fick ju inte leta efter några interna källor. Nej, självklart inte.
När jag läste detta blev jag för första gången frestad att låna juridikprofessor Claes Sandberg ett öra. Det är han som alltid hävdar att svensk polis inte kan lyda under samma lagar som andra när det gäller meddelarfrihet och yttrandefrihet.
Malström är inte en roman, utan faller under rubriken sakprosa. Det gör den inte sämre. Boken är något så sällsynt som tal i egen sak, som inte nöjer sig med att engagera läsarens känslor utan också vårt intellekt. Man vill genast läsa om den.
