Recension: "Röd himmel” i regi av Christian Petzold

Leon anser sig själv vara en arbetande författare, en tänkare som står aningen över alla andra. I synnerhet de med enkla jobb som badvakt och glassförsäljare. När han och kompisen Felix kommer till sommarstugan, efter en jobbig strapats med bilen och hot om skogsbränder i närheten, sabbas tillvaron av Nadja (Paula Beer), sommargästen som Felix mamma glömt att nämna.

Medan Felix väljer att gilla läget, omfamna sommarledigheten i stället för att jobba på sin ansökan till konstskolan, hänga med Nadja, flirta med hunkiga livräddaren (som Leon envisas att kalla badvakt) och gå omkring barbröstad mest hela tiden väljer Leon att tjura. Han är ett missförstått geni omringad av enfald. Anser han. Men i vanlig ordning för tyska filmskaparen Christian Petzold bubblar större saker under ytan.

Leon ser inget av detta eftersom han är upptagen med att bara blicka inåt och leta efter besvikelser.

Petzold har tidigare gjort filmer som flykthistorien ”Transit”, den psykologiska thrillern ”Phoenix” och romantiska fantasydramat ”Undine” (favoritaktrisen Paula Beer är med i alla tre), som behandlar saker som sanning och lögn, verklighet och fantasi. Det övergripande temat här kan sägas vara människans sköra natur och naturens döende tillvaro. Det märks både i frågan om klimatkrisen och kärlekens hårda, ibland omänskliga, villkor.

Men Leon ser inget av detta eftersom han är upptagen med att bara blicka inåt och leta efter besvikelser. Också det passar in i temat – varför agerar vi allt som oftast alldeles för sent? På både känslor och klimathot, tycks det. Skådespelaren Thomas Schubert gör ett bra jobb, det är lätt att spela skitstövel men desto svårare att spela en skitstövel man trots allt tycker om eller i alla fall bryr sig om. Leon vill inte såra, han vet innerst inne att hans bokmanus med den pinsamma titeln ”Club Sandwich”, är skit och kanske straffar han sig själv för det hårdare än någon redaktör eller kritiker. Alla som någonsin sysslat med någonting kreativt kan känna igen sig.

Men i slutändan når filmen inte den känslostarka upplösning som den strävar efter. En besvikelse med tanke på det dramatiska inre och yttre landskapet som byggs upp; en självupptagen tänkare omringad av mänsklig, social dramatik och en skogsbrand som hotar att komma närmare. Å andra sidan är det kanske just det som är den sorgliga kärnan i människans sköra natur. Att vi aldrig fattar förrän det är för sent och att slutet alltid och aldrig kommer som en överraskning.

LÄS MER:Recension: ”Hit man” i regi av Richard Linklater

LÄS MER:Recension: ”Sommarljus och sedan kommer natten” i regi av Elfar Adalsteins

LÄS MER:Recension: ”En del av dig” i regi av Sigge Eklund

Caroline Hainer

kultur@gp.se