Recension: ”Furiosa” i regi av George Miller

George Millers ”Mad Max” från 1979 är en sällsynt brutal lågbudgetrulle som man på Statens biografbyrå (”filmcensuren”) ansåg att svenskarna inte skulle få se på bio.

Jag såg ”Mad Max” något år senare, på video, och kunde konstatera att huvudrollsinnehavaren Mel Gibson hade den rätta karisman för att duga i mycket större actionfilmsammanhang. Något som han fick visa i den blytunga, postapokalyptiska Mad Max-filmen ”The road warrior” (1981).

Följde gjorde ”Bortom Thunderdome” 1985. Tina Turner sjunger ledmotivet ”We don´t need another hero” och Max tar sig an en hoper vilda barn som överlevt en flygplanskrasch. Det är ungefär allt. Sedan tog serien en lång, och välbehövlig, paus.

”Furiosa: A Mad Max saga” är en så kallad prequel till ”Mad Max: Fury Road” (2015). I den nya filmen är det inte Charlize Theron utan Anya Taylor-Joy som spelar Furiosa. Mad Max är inte med över huvud taget. Det bådar inte gott, men filmen blir väldigt mycket bättre än förväntat när George Miller, i likhet med i ”The road warrior”, lyckas skapa ett eget actionfilmuniversum med ekon från både John Fords västernklassiker ”Diligensen” (1939) och Akira Kurosawas samurajfilmer. För att travestera en halvdan Charlies änglar-actionkomedi är det ”Full throttle med Furiosa”.

Regissör Miller lägger ut spelbrickorna. Motorcyklar, hästar och den obligatoriska tankbilen. En ständig kamp om bensin och mat. Dueller på liv och död.

Enkelt uttryckt är detta Furiosa från början. Under den kapitelindelade filmens första hälft är hon en liten flicka (Alyla Browne gör rollen) som må se vän ut, men hon räds inte att konfrontera blodtörstiga psykopater.

Furiosa blir kidnappad av den komplett galna krigsherren Dementus, som är övertygad om att han är en romersk kejsare och som alltid har med sig sin nallebjörn. Chris Hemsworth, som spelar Dementus, är klart kul. Hemsworth tycks tro att han är med i en William Shakespeare-pjäs, vilket blir en intressant kontrast när alla andra medverkande kör med traditionellt actionagerande.

Regissör Miller lägger ut spelbrickorna. Motorcyklar, hästar och den obligatoriska tankbilen. En ständig kamp om bensin och mat. Dueller på liv och död.

Många av ödemarkens mäktiga män intresserar sig för Furiosa, kanske för att de ser potentialen hos en blivande mäktig krigare. Furiosa är konstant allvarlig, först som barn, sedan som vuxen. Den enda gången som hon ser lite glad ut är när Praetorian Jack (Tom Burke) berömmer henne för att hon besitter en målmedveten brutalitet.

Att slutuppgörelsen är absurt utdragen får man stå ut med för när det riktiga slutet väl kommer är det riktigt snyggt.

Mycket är bra i filmen, tycker jag. IMAX-formatet känns för en gångs skull motiverat, nu när inspelningsplatsen är de fria viddernas Australien. De flesta stunts är på riktigt istället för datoranimerade. Ingen lär sakna Mad Max och inte heller Theron eftersom hon, krasst uttryckt, är för gammal för att porträttera en 25-åring.

Taylor-Joy är tystlåten, snaggad och hårdför, och det är ett originellt grepp att låta actionhjältinnan vara ett barn i väntan på att Taylor-Joy ska göra entré. Det tar i sin tur förbluffande lång tid med tanke på att Taylor-Joy har sitt namn först i bioannonsen.

Slutuppgörelsen mellan Dementus och Furiosa är absurt utdragen, men det får man stå ut med för när det verkliga slutet väl kommer är det riktigt snyggt. Och fullständigt logiskt när Furiosas hämndmotiv tydliggörs.

”Furiosa: A Mad Max saga” utvecklas till en tävling om vem som är tuffast. Dementus, Evige Joe (Lachy Hulme), Praetorian Jack eller Furiosa? Det blir en glasklar kvinnlig segrare i den matchen.

LÄS MER:Recension: ”Immaculate” i regi av Michael Mohan

LÄS MER:Recension: ”Drömmen lever vidare” i regi av Robert Guédiguian

LÄS MER:Recension: ”Nattvakten –Demons are forever” i regi av Ole Bornedal

Mats Johnson

kultur@gp.se