Kristina Lindquist: Recension: ”Medelklassen. 200 år i samhällets mitt” av Lovisa Broström

Att ha två bilar eller skippa bilen helt? Typiskt medelklass. Att vara helt aningslös eller alldeles för påläst? Det också. Gästrecensent Kristina Lindquist har läst en överdrivet pedagogisk bok om medelklassens brist på identitet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Medelklassen är lite som Stockholm. Så stor att det strängt taget inte borde spela någon roll vad andra tycker – och ändå så ängslig. ”Åh nej har någon skildrat oss som lite själlösa i en samtidsroman? Nu är det jag som skriver en ledare i morgontidningen.”

Det intressanta är att medelklassen tycks rymma nästan vad som helst, vilket ekonomhistorikern Lovisa Broström också konstaterar i sin nya bok.

Att ha två bilar eller skippa bilen helt? Typiskt medelklass. Att vara helt aningslös eller alldeles för påläst? Det också. Vad röstar medelklassen på? Moderaterna såklart. Och på Vänsterpartiet.

Det är stor underhållning att se hur denna brist på tydlig identitet inte är någonting nytt, och hur medelklassen på samma gång betraktats som ett moraliskt föredöme, som ett gäng vulgära uppkomlingar och som en grupp präglad av oförenliga klassintressen.

ANNONS

I ett slående exempel beskriver Boström hur ”patriarken inom Wallenberg-dynastin” räknade sig själv som medelklass. Det blir inte minst en hisnande pendang till de samtida tvätterskorna i sociologen Lena Sohls forskning som utan att blinka placerar sig själva i samma samhällsklass.

Vi följer alltså denna mellangrupp från 1700-talet och framåt, med någon medvetet anakronistisk utflykt. Medelklassen ”räddar städerna”, som Euripides skrev redan på 400-talet före Kristus. Och vilka är det egentligen som avses i äldre texter om ”småborgare, borgerskap, bourgeoisie”?

vad som på allvar får medelklassen att överge klassolidariteten nedåt är riktade skattesänkningar, privatiseringstrappor och urholkning av välfärden.

Broström är ledigt transparent i resonemangen kring gränsdragningar och begreppsförvirring, och väver generöst in exempel från tv-serier och romaner. Snart har det gått ett helt sekel sedan Harry Martinson slog fast bildning och piano som definierande gränser för olika typer av medelklass.

Broström är överlag utomordentligt pedagogisk, faktiskt ibland till parodiska nivåer. ”Tanken om sociala klasser kom i synnerhet att bli viktig hos den politiske teoretikern Karl Marx i mitten av 1800-talet”, skriver hon. Sådana meningar får mig att fundera på om jag läser en lärobok för gymnasiet, eller för utomjordingar? Visst bör man sänka trösklar, men om ingenting kan anses vedertaget så händer något med språket och kunskapen. ”Efter andra världskriget utvecklades en särskild form av ekonomisk politik i Sverige som fick namnet 'den svenska modellen'”, kan vi läsa på ett annat ställe.

ANNONS

Det är som att allt slätas ut, blir lika viktigt – eller lika ovidkommande. Så framstår den första halvan av boken också som märkligt motståndslös, en oklanderlig sammanfattning utan röst och riktning. Texten blir en yta utan krusningar, även om författaren är rolig när hon konstaterar saker som att filisté är en ”synonym till ordet bracka”.

I kapitlet om den ”förtalade medelklassen” träder sedan ett nytt temperament in, och detta blir en bok som det går att diskutera med. På ett inte alldeles övertygande sätt jämställer Broström kultursidesdebatter om förtryckande medelklassnormer med Reinfeldts konkreta klasspolitik, eller menar i alla fall att effekten blir densamma: Att bryta upp den centrala alliansen mellan arbetarklass och medelklass.

Hon skriver: ”När medelklassen från vänsterhåll ständigt framställs som privilegierade översittare är det tänkbart att de rör sig därifrån, till ett högerhåll som framhåller dem som viktiga samhällsbärande. ”

Det är som att hon i hundratals sidor betonar det materiellas betydelse för att plötsligt lägga enorm vikt vid lite krönikor skrivna av ett f-skatteproletariat som lever på klick.

Det går inte riktigt ihop, och tycks mig dessutom överflödigt. Broström har ju redan på ett föredömligt sätt visat vad som på allvar får medelklassen att överge klassolidariteten nedåt – nämligen riktade skattesänkningar, privatiseringstrappor och urholkning av välfärden.

ANNONS

Det budskapet förtjänar att ropas från hustaken.

Fotnot: Lovisa Broström är återkommande skribent i GP Kultur och gästrecenseras därför av Kristina Lindquist, kritiker i DN.

Läs mer i GP Kultur:

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS