Jag känner en idealfamilj.
Eller, känner och känner … Vi bor grannar. Vi nickar åt varandra ibland. De bor på hustaket strax intill.
I flera veckor har de haft delat föräldraskap - eller snarare kvoterad äggpassningstid. Bobyggande, mathämtning, vakthållning. Perfekt koordination och samverkan. Timme efter timme, dygnet runt.
Jubelskrin en morgon - bäbin var där! Fortsatt uppsikt och föräldrasysslor, teamwork och total koncentration på uppgiften.
Sen vandrar ungen försiktigt kring på taket tills den blir tillbakatjatad till boet. Provflaxar flera dagar. Plötsligt är den på gräsmattan tre våningar ner, strosar omkring, sover en skvätt, totalt trygg. Fortfarande tillsedd och övervakad. Och så en dag har de flugit ner till vattnet alla tre, far och mor och barnet Gråtrut, vars föräldrakoncentrerade uppväxt starkt kontrasterar mot de dagligen iakttagna scenerna på vilken spårvagn som helst med mentalt frånvarande digitalkonsumerande föräldrar av annan art.
Ulla Berglindh
LÄS MER:Unga föräldrar har bara ögon för sina mobiler
LÄS MER:Lars Åberg: För mobilföräldrarna är barnen en distraktion
LÄS MER:Häckande måsar skrämmer boende