I mitt arbete möter jag dagligen arbetssökande som verkligen sliter för att få ett jobb. Gott så. Dock möter jag även de, både unga men också äldre som faktiskt inte vill ha ett jobb utan i stället försöker ”flyga under radarn” och erhålla ersättning trots att de inte söker jobb. Sätter inte systemet stopp för fusk av detta slag? Svaret är dessvärre nej.
Problemet med detta fusk grundar sig i lågt ställda förväntningar och brist på krav på individen, men framför allt bristen på konsekvenser om man tackar nej till ett jobb. Incitamenten för att jobba finns inte när man kan leva på bidrag som enda källa till försörjning under lång tid. Kanske jobbar någon även svart vid sidan om, den misstanken har jag fått ibland när personer bara kan träffas på sena eftermiddagstider trots att de inte arbetar. Det måste väl i så fall vara höjden av girighet, att ta emot bidrag med ena handen och att jobba svart med den andra?
Konsekvenserna uteblir
Trots att kraven på rapportering är strikta verkar konsekvenserna av misskötsel allt som oftast utebli. Det är tyvärr ganska vanligt att personer gör sig oanträffbara. De dyker inte upp vid avtalat möte, de svarar inte i telefonen, de struntar i att svara på mejl eller sms. Jag har också hört alla möjliga ursäkter för att inte kunna ta ett jobb, allt från ”vi har bara en toalett hemma och det är kö till badrummet på morgonen så jag hinner inte i tid till ett jobb”, eller ”det är för låg lön” till ”det är för lång resväg”. Som coach arbetar jag varje dag för att försöka vidga perspektiv och bryta negativa attityder. Jag ömsom lirkar, ömsom utmanar och ibland blir någon arg på mig. Jag ser det ändå som mitt jobb att ställa obekväma frågor.
Det är också djupt orättvist mot alla de personer som anstränger sig till sitt yttersta för att få ett arbete
När en person tackar nej till jobb eller gör sig oanträffbar har jag skyldighet att rapportera det till Arbetsförmedlingen. Vad som sedan händer har jag ingen insyn i. Ibland avbryts insatsen men oftast ges personen fler chanser. Kravlösheten och ”tycka-synd-om”-mentaliteten är så djupt cementerad i samhället att man helst verkar vilja titta åt det andra hållet. Det är sorgligt i en kultur som alltid satt en ära i att man ska göra rätt för sig. Det är också djupt orättvist mot alla de personer som anstränger sig till sitt yttersta för att få ett arbete. För att komma till rätta med detta föreslår jag att man omedelbart drar in ersättningen för personer som gör sig oanträffbara eller tackar nej till jobb.
Endast ekonomiska konsekvenser är lösningen på detta fiasko.
Cecilia Medina, karriärcoach