Huden knottrade sig – igen. Nackhåren reste sig – igen. Vad gör de här spelen med mig egentligen? Förlåt om jag är tjatig men det är så mycket intryck att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag hade bara hört talas om den – simborgen. Det skulle tydligen vara något extraordinärt över den. Vi hade hört ekon från det mjölkvita rymdskeppet skölja över staden och in på andra arenor under veckan. Så mina förväntningar var inte låga när jag klev igenom säkerhetskontrollen och klev upp ur katakomberna in på läktaren.
Och jösses vad mäktigt det var. Och överväldigande.
Efter en kväll i La Défense Arena piper det i mina öron. När galna amerikaner och galna fransmän gjorde upp i publikkampen under 4 gånger 100 meter medley för herrar så slog decibelmätaren högre än vad den gjort i någon annan arena jag varit i.
Sarah Sjöström dominerade
Men innan dess hade kvällspasset börjat med 50 meter frisim för damer. Simningens sprintdistanser är speciella att följa på plats. Ena sekunden presenteras stjärnorna en efter en och publiken jublar. Nästa sekund är det knäpptyst, sen smäller det och så har de helt plötsligt simmat 50 meter. Sen var det inte mer med det.
Lite så kändes det också denna söndag när Sarah Sjöström dök i på ena sidan, kom upp på andra, sträckte armarna i skyn efter ett lopp som var tio hundradelar från sitt eget världsrekord – och så var ännu ett guld tillagt på meritlistan.
Hon sa själv efteråt att hon gjorde missar i början av loppet och var stressad i mitten för att sedan krasst konstatera att det gäller att sätta handen i kaklet först. Och det gjorde hon ju.
Så likgiltiga får vi aldrig bli
Sedan var det bara att dra på sig överdragskläderna, le mot kamerorna, lyssna på nationalsången och hämta guldmedaljen på prispodiet innan simglasögonen åkte på igen och det var dags att simma lagkappen på 4 gånger 100 meter medley – där Sverige blev sjua.
Att kunna leverera som Sarah gör gång efter annan med en sådan självklarhet och dominans är mäkta imponerande. Måtte vi inte ta dessa prestationer för givet bara. Jag skrev tidigare i dag om att det kändes som att kineserna mer var lättade än något annat efter Fan Zhendongs guld. Så likgiltiga inför mäktiga prestationer får vi aldrig bli.
