Jag tänker på EM-genombrottet 1984, då Lars ”Laban” Arnesons landslag i kvalspelet hade fallit platt mot Rumänien och Sepp Pionteks danska pionjärer charmade hela Europa med spelare som Morten Olsen, Preben Elkjaer, Jesper Olsen, Frank Arnesen och en 19-årig Michael Laudrup.
Jag älskade vad jag såg och bytte Glenn Strömberg mot Sören Lerby när idoler skulle väljas.
Eller första VM-slutspelet 1986, då Sverige kvalfallit mot Tjeckoslovakien och Robert Prytz var otröstlig efteråt. Några månader senare reste en grupp danska dynamitarder till Mexiko och gjorde – nästan – allt rätt. I sista gruppspelsomgången ”lät” Västtyskland Danmark vinna med 2-0 och fick ”lätta” Marocko i åttondelsfinal, medan Danmark ställdes mot Spanien och åkte ut med huvudet före.
Min kärlek till det fotbollsdanska tilltog sommaren då vi alla klämde i och sjung om att vara röd och vit.
EM-guldet 1992 har ni koll på, liksom kvartsfinalen i Frankrike-VM 1998. Den gången leddes laget av svenske Bosse Johansson där bröderna Brian och Michael Laudrup äntligen sammanstrålade och glänste i ett mästerskapslandslag.
De hade till och med de brasilianska världsmästarna på kroken, men tappade taget när Rivaldo sprattlade som allra mest.
Finns revansch att utkräva vid en eventuell final
För ett VM-94-mätt svenskt landslag var framtiden då sedan länge utmätt och Tommy Söderberg nytillträdd förbundskapten.
I Porto 2004 stod Tjeckien i vägen för en ny dansk semifinal. Nu orkade tjeckerna inte göra om sin bedrift – vilket leder fram till det osannolika i att ”lilla” Danmark på nytt kan vinna EM i fotboll.
Jag var på väg att skriva att vägen ”ligger öppen” för en ny EM-titel, men så är det såklart inte. Lyckas danskarna passera även sista hindret på vägen till Wembley på söndag väntar Italien eller Spanien i final.
Ska vi tala revansch finns sådan i så fall att kräva mot Spanien för både semifinalförlusten 1984 och åttondelsförnedringen 1986, två smärtsamma taggar i den danska fotbollssjälen.
Blir det Italien … nej, vi går inte händelserna i förväg. En Tuborg i taget, en pölse åt gången. Njut istället av stunden och av solen. Hela Danmark gjorde det på lördagskvällen. Som det sjöngs, skrålades och skålades i Köpenhamn.
Christian Eriksen är huvudförfattare av den danska sagan
Precis som för övriga européer har det saknats saker att fira ett tag. När chansen väl ges är danskarna sällan sena att ta den. Som nu.
Spelarna känner av detta stöd, de lagom stora förväntningarna och verkar kunna vända semifinalplatsen till en möjlighet; ingen press, snarare chans att göra om bragden från Sverige 1992.
Den gången skrevs sagan med jugoslaviska krigsbokstäver, nu skildras bragden med Christian Eriksen som huvudförfattare och tolfte spelare. Även om Tjeckien gjorde vad de kunde för att gå ikapp i Baku föll de danska orden med lätt hand.
Thomas Delaney 1-0 på nick.
Kasper Dolberg 2-0 med en höger bredsida.
Lilla Hjulafton i Danmark på onsdag
Huvudkapitlet från matchen innehåller berättelsen om Joakim Maehles höger yttersida vid inlägget till 2-0, hur bollen på väg fram till Dolberg strök fyra tjecker ur protokollet. Det var vansinnigt. Det var vackert. Kanske till och med vansinnigt vackert?
Kasper Hjulmand närmar sig i och med segern företrädarna Sepp Piontek, Richard Möller Nielsen, Bosse Johansson och Morten Olsen. En seger till och han tar ytterligare kliv på den danska förbundskaptensskalan.
På onsdag väntar lilla Hjulafton i Danmark. Och på söndag?
Det tar vi då.
