EM-peppen dog och återuppstod under ett och samma dygn. Jag pratar om min egen.
Efter att ha sett Spanien vända 0–1 till 2–1, och sedan stänga ner Frankrike fullständigt i andra halvlek, tänkte jag att ”skitsamma, nu spelar det ingen roll vilka Spanien får möta i finalen”.
2012 vann Spanien EM-finalen mot Italien med 4–0. Nu skulle det kunna bli 5–0. 6–0!
Men det var innan England gjorde ungefär samma sak med Nederländerna. Vände 0–1 till seger 2–1 efter att förbundskapten Gareth Southgate åter visat att han kan sitt jobb bättre än belackarna.
I 80:e minuten bytte Southgate ut Harry Kane och Phil Foden. Jag hann inte räkna, men tror att ungefär 50 miljoner engelsmän idiotförklarade honom där och då – plus ett par miljoner svenska Premier League-fans.
Men Southgate satte in Ollie Watkins och Cole Palmer, och drygt tio minuter senare, på tilläggstid, var semifinalen avgjord: Palmer till Watkins, 2–1 i intill bortre stolpen.
Watkins, som lirade Gothia Cup för South Dartmoor College 2010, och i dag spelar i Aston Villa, sköt England till andra raka EM-finalen.
Om Watkins är hjälten är Gareth Southagate kungen. Tänk all den ovärdiga kritik han fått genom det här mästerskapet – men ständigt gör han byten som förändrar matchbilder, avgör matcher.
Kanes straff? Halva fotbollsvärlden skrek att den var helt fel, andra halvan att den var helt rätt. Facit är att det finns stöd i regelverket att blåsa straff där, därmed är diskussionen över enligt mig.
(För övrigt anser jag att VAR bör förgöras).
Inte bara resultatet som övertygade
Det är inte bara resultatet som imponerar med England den här gången. Det var en skillnad i spelet också. Glöm Sängland – i första halvlek var det Svängland. Vilket drag!
England tog sig an matchen på ett för turneringen nytt sätt. Det var högre utgångspositioner. De jagade hårdare i presspelet. Vann bollen tidigare. Tog fler löpningar. Spelade bollen framåt och på lagkamrater i rörelse. Avslutade mer, tog sig i straffområdet lättare och skapade fler målchanser.
Det var också ett England som återigen hämtade sig från ett underläge. De har hamnat i underläge i åttondelsfinalen, i kvartsfinalen och i semifinalen. De har kommit tillbaka överlevt varje runda, och nu är de framme i sin andra raka EM-final.
Finalen i Berlin.
Inför semin mot Nederländerna sa ju Gareth Southgate:
– Den uthållighet vi har utvecklat under turneringen blir viktig nu.
Precis så är det.
Att bli bättre och bättre ju längre en turnering pågår är det som brukar definiera vinnaren. Minns Argentina VM 2022. Finalen var deras överlägset bästa match. Lag som gör sina bästa matcher i premiären vinner sällan. Fråga årets Tyskland.
Många som följer fotboll tittar kanske i första hand på mål, chanser, spelövertag och annat som är lätt och enkelt att registrera. Sanningen är det finns mängder av andra faktorer som också avgör fotbollsmatcher.
Många olika faktorer som styr
Det viktigaste är att ha mest kvalitet där matcher avgörs – i straffområdena. Inte mellan dem. Eller mest kraft kvar när matcher avgörs. Bredast trupp och bäst matchcoach, är andra delar.
Väger man in alla aspekter av spelet fotboll, ja då är det inte särskilt konstigt att England spelar EM-final. Jag tippade det själv (även om jag hade Portugal som slutsegrare, det ska erkännas).
Att Spanien också är i final är förstås helt odiskutabelt. Jag tror alla är överens om att de imponerat mest. Hur man äter mäter och räknar.
Men kommer det verkligen bli den slakt jag fruktade häromkvällen? Jag hoppas inte det, och jag tror inte det.
England – ur-starka mentalt
Inte efter Englands första halvlek mot Nederländerna. Inte med bredden England har i truppen. Inte med Gareth Southgate vid sidlinjen. Inte med den mentala ur-kraft laget visar i detta EM.
Spanien är förstås megafavorit, något annat går inte säga. Men det är också deras final att förlora. Det innebär att för första gången det här mästerskapet kan England spela helt utan press. De kan släppa loss sin fulla potential – ingen vettig människa kan begära att de ska slå Spanien. Efter att ha burit favoritskapet i sex matcher utan att förlora, kliver England in i finalen som undererdog. Stor underdog.
När man vänder och vrider på det lite så är det en jäkla drömfinal att se fram emot.
Jag tycker att årets EM varit galet underhållande. Det har varit dramatik i majoriteten av matcherna. Diskussionen om ”tråkig fotboll” ser jag som imbecill, och lägger ingen större vikt vid. Tjusningen med fotboll i min värld är spänningen. Att en del lag är starka offensivt, och andra defensivt, är bara olika sorters kryddor i ett spel som handlar om en sak – att vinna.
Jag har älskat det här EM:et och det finns goda möjligheter att dramat fortsätter hela vägen in i Berlin-kaklet framåt söndag natt. Vilka är bäst på straffar, förresten? England eller Spanien?
SVENNIS-SKALAN
BRA
John Stones, mittback, England.
MÖCKE BRA
Kobbie Mainoo, mittfältare, England.
MÖCKE, MÖCKE BRA
Ollie Watkins, anfallare, England.
LÄS MER:Så bra har tv-profilerna varit under fotbolls-EM
