I huvudet kan man göra någon sorts parallell till det filosofiska tankeexperimentet med ett träd som faller i skogen. Om ingen är i närheten för att höra det, låter det då?
I mitt huvud är Marcus Ericsson ett träd, kanske en björk, och Indy 500 är en skog. En björkskog, rimligtvis.
Själva trädfallet har jag svårt att säga exakt vad det skulle vara i den här liknelsen. Kanske att Ericsson inför söndagen helt plötsligt spåddes ha chansen att vinna – som andra svensk någonsin?
I vilket fall. Indy 500 är ett av världens absolut största idrottsevenemang.
Loppet kallas för ”The Greatest Spectacle in Racing" och över 400 000 personer tog sig till Indianapolis Motor Speedway för att kika. Det är som bekant mer än tio gånger fler än vad det bor i Falköpings kommun.
Men så hör man ingenting?
Totalt noterade jag tre personer som pratade om att Marcus Ericsson, ni vet killen från Kumla som aldrig lyckades i Formel 1, kan skriva in sig i historieböckerna.
Själv kan jag inte ett skit om Indycar. Det enda jag sett från sporten är när Kenny Bräck kraschade i flera hundra blås 2003. Så med det konstaterat, häng med när jag öppnar dörren till en helt främmande värld för att kika på what the (obefintliga) fuzz is all about.
Det visade sig att det var en värld där Marcus Eriksson är kung.
Ganska snabbt inser jag att förutsättningarna är enkla: Det är 200 varv, omkring 80 mil, där man bara svänger vänster. Vinnaren får en stor mängd miljoner och en glasflaska med mjölk.
Det pratas om en triple crown inom motorsporten, att det finns tre lopp som alla drömmer om att vinna; Monacos GP, Le Mans – och Indy 500.
Favoriten är en nyzeeländare vid namn Scott Dixon, jag trodde det skulle vara en amerikan. Visar sig att endast en av de sex favoriterna är från USA.
Se på fan.
Innan racet måste flera amerikanska klyschor bockas av. Det sjungs nationalsång, hålls kepsar över hjärtat, görs honnör och flygs stridsplan över stadion – två gånger. En man, ackompanjerad av en orkester, sjunger en mysig låt vid namn ”Back home again in Indiana”.
Sen startas motorerna, Marcus Ericsson har startplats fem. Vilket ska vara en otrolig bedrift bara det.
Därefter är det svensk idrottshistoria som skrivs. Ericsson sa till Viaplay att första 150 varven är mer av en transportsträcka, vilket sänkte min moral lite. Om jag ska vara ärlig.
Men det piggade upp när kameran gång på gång, av någon anledning, zoomar in på ett gäng petunior som vajar i vinddraget av bilarna som susar förbi i ena kurvan.
Utöver Ericsson dyker även Felix Rosenqvist upp i täten, helt plötsligt är det två svenskar som slåss om att skriva in sig i historieböckerna.
Jag sneglar mot Twitter och ser att bland annat Värnamo trendar, de slog Hammarby i allsvenskan. Inte mycket snack om Indy 500.
Helt plötsligt är det bara 50 varv kvar. På given signal märker man att tävlingen, som har varit lite sömnig, blir på blodigt allvar.
Jag trollbinds och kan inte släppa blicken. Varven börjar obarmhärtigt räknas ner, samtidigt som man sneglar mot Ericsson och Rosenqvist som båda stångar sig blodiga för att hålla sina topplaceringar.
Jag lägger märke till att snacket tar fart på Twitter, flera inser vad det är som är på väg att hända. Det börjar väsnas.
Avslutningen är något av det jävligaste jag varit med om och efter sanslös dramatik fick vi en svensk etta för första gången sedan Kenny Bräck 1999.
Det föll en björk vid namn Ericsson i Indianapolis. Jag hörde det, hela motorsportvärlden hörde det – Sverige hörde det.
Fan vad det lät.
LÄS MER:Marcus Ericsson vinner Indy 500 – Felix Rosenqvist fyra
