2017 bytte Verums GOIF namn på sin hemmaarena, från Verums idrottsplats till Nillavallen. Det sägs vara den första idrottsplatsen i Sverige som fått namn efter en kvinna. Och detta skedde alltså så sent som för fem år sedan.
Det säger en del. Om idrottens historia. Om det skeva, manliga perspektivet. Och om Nilla Fischer.
Hon är en hjälte. På något annat vis går det inte att beskriva den hårdföra, spelintelligenta mittfältaren och försvararen. Hennes karriär (som fortfarande pågår, nota bene) spänner över hela 2000-talet, och Fischer har därmed kunnat följa – och delta i – den explosionsartade utveckling som skett inom sporten under dessa två decennier.
För 20 år sedan spelade Umeå final i Champions League. Det låter nästan som ett skämt idag. Numera är det ju de gigantiska, europeiska klubbarna/företagen som dominerar även på damsidan. Övriga klubbar, inklusive de svenska, är statister. Och det var väl det vi ville? Eller? Jag minns i alla fall hur alla ropade efter just detta för några år sedan – att de stora herrklubbarna skulle kliva in med sina kapital och varumärken och lyfta damfotbollen till nya höjder. Och visst, det har inneburit att även kvinnliga fotbollsspelare i dag kan bli rika på sin sport, och det är väl både välförtjänt och kul för dem – men är det ingen som ser vad vi förlorar på vägen?
Är det ingen som tycker att det är genuint urbota dötråkigt att exakt samma klubbar som förvandlat den europeiska toppfotbollen till en förutsägbar miljardindustri (PSG, Bayern, Chelsea, Barcelona med flera) nu gör exakt samma sak med damfotbollen?
Och är verkligen jämställdhet eftersträvansvärt om den mest gynnade parten, i det här fallet herrfotbollen, är så snuskigt rik, smutsig och skamlös att jag och många med mig hellre ser på division 1 södra än en CL-semi – bara för att få känna att det är på riktigt?
Svaret är ja: Jämställdhet är eftersträvansvärt. Men inte genom att se herrfotbollen som förebilden, utan tvärtom. Och det är här som Nilla Fischers ord träffar så hårt och rätt hårt:
– Jag tycker helt enkelt inte att vi ska ha det som männen. Jag tycker inte att det är okej att tjäna de pengarna som herrarna gör när världen ser ut som den gör. Jag tycker att det är världsfrånvänt. Jag tänker att de kan gå ner med typ 90 procent av vad de tjänar.
Det är bland det mest insiktsfulla jag hört en fotbollsspelare säga på länge. Och ett av få tecken på att det faktiskt finns människor inom sporten som inte ser en jakt på männens förutsättningar som fullständigt självklart. Någon som vågar drömma om en rimligare fotbollsvärld. Som säger det som borde vara självklart: Att det är männens fotboll som är sjuk och behöver ändras, inte damernas.
Hennes ord lär inte förändra något. Jätteklubbarna har slagit sina klor i damfotbollen, och kommer inte att släppa taget. Häcken och Rosengård må satsa stort med svenska mått mätt, men kommer aldrig att nå en CL-final igen. Aldrig. Damfotbollens naiva barndom är över och på den höga europeiska klubblagsnivån är sporten numera precis lika cynisk och pengastyrd som på herrsidan.
Ändå blev jag glad av att höra Nilla Fischers ord. Jag vet inte riktigt varför.
Kanske för att det var skönt att höra att alla inte blivit galna.
LÄS MER:Nilla Fischer: ”Herrarna kan gå ner 90 procent i lön”
