Förra helgen var det tävlingspremiär i Tyskland. En premiär som regnade bort och blev ett minne för livet för Malin Dahlström.
– Vi hade suttit i bilen i tolv timmar dagen innan. Men man kunde bara skratta åt det och det var ingen av tjejerna som klarade någon höjd, trots att det var ett bra startfält med rutinerade hoppare, säger hon.
Inga prispengar då?
– Arrangören var väldigt schysst. Han bad nästan om ursäkt för vädret och han förstod verkligen. Hos killarna var det nio som hoppade och fyra som tog en höjd. Han som vann har hoppat 5.90 men hoppade precis över fem meter. Han bröt efter det och tänkte inte hoppa vidare.
Skadeoturen har varit framme flera gånger för Dahlström som fått kämpa sig tillbaka. Förra sommaren förstördes av skador men nu är hon tillbaka – starkare än någonsin. Nytt för i år är även ansatsen.
– Hoppningen har känts väldigt mycket bättre nu de senaste veckorna. Vi var i Italien på läger och då förändrade jag och tog in min ansats från 16 steg till 14. Jag har inte riktigt hittat rätt rytm innan och har missat med tajmingen. Då kommer frustrationen också när man inte får det sista att stämma och då är stavhopp väldigt svårt.
– Det är jättesmå detaljer men det kan göra väldigt mycket för hoppningen.
– Jag sa till min tränare nu att jag vill testa 14 steg igen. Jag ändrade förra året under lägret i USA till 16 men skadade mig sedan och hoppade knappt på hela sommaren. Jag känner att jag har hög fart som det är och det viktiga för mig är att jag har rätt tajming.
– Nu är det bara det att jag önskar att jag kom på det här i vintras när jag började hoppa ordentligt igen.
"Något vi alltid har sporrats av"
Den största sporren får hon av träningskompisen och landslagskollegan Michaela Meijer. Duon är med i samma träningsgrupp och tränar ofta tillsammans.
– Vi tränar en del pass ihop även om vi har väldigt olika vardag. Vi tävlar mot varandra även om vi är träningskompisar. Vi mäter resultat och man vet hela tiden vad hon och de andra i träningsgruppen gör. Vi är tävlingsmänniskor och för mig blir det att man pushar sig själv lite mer när man känner att någon tar in på en eller att man tar in på någon annan. Hade man kört helt själv hade man kanske lagt sig på en annan nivå.
Extra kul att träna med Michaela?
– Absolut! Vi har tränat mycket tillsammans och gjort det i tio år. Det är något vi alltid har sporrats av. Sen gillar jag att vi alla har olika styrkor och svagheter. Även om jag och Michaela kanske ligger på en högre nivå rent hoppmässigt så finns det andra saker som de andra i gruppen är bättre på.
– Sen gillar jag att träna med killar. Det är kul att försöka minska gapet mellan killar och tjejer. Styrkemässigt är de ofta bättre men det är ett gap man vill minska och jag trivs väldigt bra med det. Det är en väldigt bra miljö att träna i.
Förutom elitsatsningen på stavhopp så har Malin Dahlström även ett ”vanligt” jobb. På dagarna är hon arbetsledare på ett byggbolag i stan – något som hon stortrivs med.
– För mig är det viktigt att få en balans. Det kan vara skönt att vara ledig och ha tid för annat men om det regnar på hösten så klättrar jag på väggarna om jag bara är hemma. Jag behöver något vid sidan av. Jag behöver ha flera bollar i luften för att kunna prestera på idrottsplanen.
– Sen är det skönt att gå till jobbet och på ett sätt kunna lämna träningen hemma. Man kommer dit och får tänka på lite annat vilket kan vara nyttigt. Jag älskar stavhoppet och kan tänka på det 24 timmar om dygnet, vilket inte är hälsosamt. Har man något annat i livet också så är det skönt. Man får tänka på annat och risken att man trycker ner sig själv minskar.
"Hade blivit deprimerad utan det"
Du har gjort det?
– När jag skadade hälsenan så har jag haft lite skadebekymmer under de senaste åren. Det var precis när jag tog examen från Chalmers och under rehaben från hälsenan så hade jag praktik på det företaget jag är hos nu. Det gjorde att det jobbiga försvann till viss del. Hade jag inte haft det jobbet så hade jag mått väldigt dåligt. Men jag tog mig igenom det men en väldigt positiv inställning och jag kunde glömma att jag var skadad eftersom jag gjorde annat på dagarna. Utan det hade jag blivit deprimerad och tyckt extremt synd om mig själv. Det gjorde man ju faktiskt lite också, säger hon och skrattar till.
– Men det kan vara skönt att göra annat också.
Jobbigt att få ihop det med elitsatsningen?
– I vissa perioder är det stressigt och det är ofta en balansgång. Man måste jobba för att kunna försörja sig och jag måste tjäna pengar så att jag kan satsa och åka på de resor som jag vill och göra de behandlingar som jag behöver. Nu jobbar jag 80 procent, drömscenariot är att jobba 50 procent under vissa perioder och sedan mer under hösten.
– Under sommaren och vintern när vi tävlar som mest så kan det vara tufft att jobba en hel vecka och sedan tävla på helgen och sen jobba på måndagen igen och samtidigt hinna med allt där mellan.
Hur mycket kostar satsningen?
– Det hänger på lite hur men presterar … är man inne i en bra säsong så kan man gå plus-minus-noll eller tjäna lite. Man kanske får resan betald ibland och alla tävlingar har inte så bra ekonomi. Ofta vänder man sig utomlands.
– Man får en budget från klubben och den täcker inte hur mycket som helst. Det är skönt när man jobbar och inte behöver oroa sig. När man var student så hade man inte alltid extrapengar att röra sig med. Vi reser mycket och stavarna kostar 2 000 tur och retur. Det är inte pengar man hostar upp varje gång så enkelt.
– Nu är det skönt att man klarar det men som student var det inte så att man jublade direkt …
"Har inte där att göra"
Friidrotten skakades rejält under förra året och vintern när dopingskandalerna i Ryssland avlöste varandra och idrottarna stoppades från att tävla vid OS i Rio. Nyheterna har nått idrottarna själva.
– Det är klart att vi pratar om det. Men jag tror att många och jag själv tänker att om de inte sköter sig med sina dopingtestar så har de inte där att göra.
Lite skillnad mot hur ni har det i Sverige?
– Jag har aldrig, aldrig misstänkt någon jag har tävlat mot i Sverige.
Inte ens efter de uppmärksammade fallen med Abeba Aregawi i spetsen?
– Nej. Hade det hänt inom stavhopp så kanske tankarna hade varit annorlunda. Men jag har aldrig tänkt de tankarna. Det är mer med de ryska systemet och dokumentärerna som visar hur det har gått till. Det är så systematiskt.
– Det är fruktansvärt tråkigt att se. Som svensk idrottare är man ändå trygg på att alla testas och det är väldigt bra.
Hur ofta kollas ni?
– Eliten ska rapportera var de är och var man sover varje dag. Så hade jag det tidigare när jag var på toppnivån innan skadorna. Man ska alltid berätta sin övernattningsadress och visst, det kan vara tufft ibland. Jag har ju varit där och blivit väckt vid 06.00 på morgonen.
– Då är man i alla fall jäkligt kissnödig, säger hon och skrattar.
– Man vet ju att man är bevakad. Det vet alla svenska friidrottare om. Skulle någon ens ha tankarna på att dopa sig så avskräcker ett sådant system och jag tycker att det är bra att vi är hårt bevakade.
– Vi kan ju få oannonserade kontroller både på tävling och under träningar.
Har du något eget minne av de kontrollerna? Blivit väckt?
– En gång plingade det på dörren. Jag var yrvaken och visste knappt vart jag var. Jag bodde i andra hand och jag brukade inte öppna dörren utan att veta vem det var. Då smög jag fram till dörren och kollade och ”Vad är det här?”. Sen kom jag på att det måste vara dopningspolisen.
En tävling har hon hunnit med under utomhussäsongen – den som regnade bort i Tyskland. Men formtoppen ligger en bit bort. Detta då hon tidigare upplevt att formen har kommit för tidigt under säsongen.
– Jag siktar på att vara i bäst form i augusti och det ska bli spännande att se hur det kommer att bli lite längre fram. Jag känner mig explosiv och stark, säger hon.
Klara för sommarens VM i London som börjar 4 augusti är sedan tidigare tre av Dahlströms konkurrenter. Kvalhöjden på 4.55 har Angelica Bengtsson, Michaela Meijer och Lisa Gunnarsson redan klarat och är därmed inkvalade.
Något som kan ställa till det – om Dahlström också skulle kvala in.
– Det stora målet för mig är ju VM. Jag hoppade 4.55 redan 2015 och det var nästan direkt efter hälsenan. Men det var innan kvalperioden nu och nu måste jag kvala in. Det vet jag att jag kan göra, säger Dahlström och fortsätter.
– Skulle jag kvala så är det fyra som slåss om tre platser.
Skulle det bli fyra inkvalade stavhoppare till sommarens VM i London. Då blir det förbundskaptenen Karin Torneklint som avgör.
– Då blir det säkerligen inbördes möten som kan avgöra, eller om någon har hoppat högre, säger Dahlström.
Hur sporrande är det att ha den konkurrensen som det ändå är på hemmaplan?
– Det är fantastiskt och det sporrar rejält. Vi alla jagar ju varandras rekord hela tiden och det är kul och så det ska vara, säger hon.
