En fotbollskarriär bygger inte sällan på små marginaler. Att göra den där insatsen, det där målet, vid rätt tillfälle, inför rätt personer.
Vem vet vad Fredrik Ljungbergs karriär hade varit om det inte vore för den där matchen på Råsunda den 5 september 1998?
Mittfältaren från Halmstad BK var planens gigant när Sverige besegrade England och framför tv:n hemma i London satt rätt person – skulle det visa sig.
"Jag såg honom orsaka rejäla problem för Martin Keown (mittback i Arsenal) när han spelade för Sverige mot England. Jag bestämde mig för att köpa honom där och då."
Orden tillhör Arsène Wenger. Den numera legendariske tränaren var då i full färd med att bygga ett av brittisk fotbolls mest framgångsrika lag. 21-åringen från Halmstad skulle sedermera bli en av de viktigaste byggstenarna för Wenger och på kuppen utvecklas till en superstjärna på den internationella scenen.
Den engelska ligan målas ibland upp som svår att anpassa sig till. För att behärska det höga tempot och tuffa spelet krävs det ofta en acklimatiseringsperiod för spelare som inte är fostrade på de brittiska öarna. Men det finns undantag.
Ljungbergs debut kom mot självaste Manchester United, då ett av världens bästa lag och som främst utmanades av just Wengers Arsenal.
Med elva minuter kvar hoppar Ljungberg in. Knappt fem minuter senare var han målskytt. En skicklig lobb över United-målvakten Peter Schmeichel fastställde slutresultatet till 3-0 för Arsenal. Efter det gick allt av bara farten.
Ljungberg slog sig in i elvan och hade för vana att stå för viktiga mål. Snabbt blev "Freddie" fansens kelgris, inte minst tack vare en frisyr som än i dag kan höras nämnas i en ramsa från Arsenal-fansen.
Till tonerna av Frank Sinatras "I love you baby".
"We love you Freddie because you got red hair, we love you Freddie because you're everywhere, we love you Freddie, because you're Arsenal thorugh and through."
2001/2002 var Arsenal Englands bästa lag och Ljungberg en av de största stjärnorna tillsammans med storspelare som Thierry Henry, Patrick Vieira och Dennis Bergkamp. Laget vann "dubbeln" när de under samma säsong tog hem Premier League och FA-cupen och Ljungberg fick motta priset som säsongens bästa spelare i ligan.
Ljungberg hade gjort något ingen annan svensk spelare hade gjort. Han stod på toppen i fotbollens hemland och hade på bara några år utvecklats till en global superstjärna, inte bara på grund av sina insatser på fotbollsplanen.
Modejätten Calvin Klein fattade tycke för svensken och rätt som det var återfanns modellen Fredrik Ljungberg på stora reklamplanscher och i reklamfilmer världen över. Det gick snabbt, kanske för snabbt.
– Reklamen var kul att göra, men fick oanade konsekvenser för mitt privatliv. Priset var helt enkelt för högt. Det låter så kaxigt… och jag ska inte gnälla. Men om jag gick in på en nattklubb i London kom tjejer fram och tog mig på kuken, berättade Ljungberg för Dagens Industri 2012.
Redan innan säsongen 2003/2004 var Ljungberg på god väg att bli en klubbikon i Arsenal. Men den säsongen skulle inte bara han, utan hela laget, för evigt skriva in sig i historieböckerna.
Den säsongen slutade med ytterligare en ligatitel, men det var det faktum att laget gick obesegrade genom säsongen som gör den extra speciell. Laget kallas i dag "The Invincibles" och räknas som den anrika klubbens bästa årgång någonsin.
Men redan där hade spelaren Ljungberg börjat få problem. Skadorna hade börjat plåga honom och Arsenal-fansen se mindre och mindre av sin kelgris. När de såg honom spelade han ofta med smärtstillande medel i kroppen. Ryggen och knät hade börjat krångla.
Då och då sågs glimtar av det som varit. När Arsenal tog sig hela vägen fram till Champions League-final mot Barcelona 2006 var Ljungberg som pånyttfödd. I finalen var han en av planens bästa, men fick se sig överskuggad av Henrik Larsson, som hoppade in och låg bakom Barcelonas seger.
"Det var inte min plan"
Till slut lämnade Ljungberg Arsenal efter nio år och då startade det andra, mörkare kapitlet, i Ljungbergs spelarkarriär.
Ingen av de efterföljande sejourerna i West Ham, MLS-klubbarna Seattle Sounders och Chicago Fire och japanska Shimizu S-Pulse blev framgångsrika och samtliga kantades av stora skadeproblem för en åldrande Ljungberg.
Skorna lades på hyllan 2012.
Det skulle dock bli en kort comeback två år senare och då i den indiska fotbollen. Mumbai City FC blev Ljungbergs sista klubb som spelare innan karriären definitivt var över 2014.
Vad skulle nästa kapitel bli för den då 37-årige svensken? Faktum är att tränaryrket inte direkt lockade där och då.
– Nej, det var inte min plan. Jag gillade mitt liv, har Ljungberg berättat för The Athletic.
Men efter några samtal ändrades planerna.
– Jag frågade några från det svenska landslaget och jag frågade Arsène Wenger om det skulle vara en dum idé att satsa på tränaryrket. De sa att de trodde att jag skulle vara riktigt bra som tränare jag tänkte: ”Okej, jag ger det ett försök”.
Tränarkarriären inleddes i just Arsenal, som ansvarig för ett av klubbens ungdomslag. 2017 följde han med Arsenal-kollegan Andries Jonker till tyska Wolfsburg som assisterande tränare. Duon fick dock sparken efter en svag start på deras andra säsong.
Ljungberg återvände till Arsenal och då började tränarkarriären ta fart på allvar. Han gjorde succé med klubbens U23-lag där han fick ett rykte om sig att vara skicklig på att ta vara på unga talanger, så pass skicklig ansågs han vara att han flyttades upp till A-laget som assisterande tränare till Unai Emery.
Under nuvarande säsong har ett flertal av Ljungbergs tidigare adepter i ungdomslagen gjort avtryck i Arsenals A-lag – mannen bakom den utvecklingen anses av många vara just Ljungberg.
Och nu står han alltså där, som huvudtränare i klubben han redan är en ikon i. En konsekvens av att Emery, efter en rad dåliga resultat, får sparken men kanske hade även mannen som en gång i tiden upptäckte Ljungberg från tv-soffan ett finger med i spelet att det blev så.
När Ljungberg lämnade för uppdraget i Wolfsburg verkade nämligen Arsène Wenger ha en aning om vad som komma skulle.
– Vi lät honom gå, men med ett löfte om att han skulle komma tillbaka. Det är en del i hans utbildning att bli tränare och samla på sig erfarenhet. Förhoppningsvis kan vi få användning av det i framtiden hos Arsenal.
