"Klipp dig och skaffa dig ett jobb" heter ett gammalt talesätt – och det var precis vad jag gjorde i början av mars, och i samma veva blev jag också pappa. En omtumlande tid och vips så satt jag där på Öjersjö IP och skulle kommentera min första fotbollsmatch någonsin en soldränkt lördag i april.
Öjersjö-Hönö. 400 åskådare. Pontus Farnerud. Nervositet ända in i synapserna.
Jag missade förstås när Anders Svensson hoppade in och jag har ingen aning om hur kommenteringen uppfattades, men det var egentligen sekundärt – där och då slutade jag ängslas och lärde mig att älska kommentering och Göteborgs lokalfotboll.
Debutmatchen kommer jag nästan mest ihåg för att Hönö lyckades träffa det inhyrda gatuköket på parkeringen oftare än de träffade Öjersjös mål. Det finns många sådana små detaljer runtomkring matcherna som etsat sig fast i hjärnbarken:
• Bengalerna och dansen på Backavallen och Bläsebovallen när Vardar/Makedonija och Sveakurd firade framgångar.
• Gulliga linslusar till barn som lite varstans gjorde allt för att komma med i bild.
• Groundhoppern Björn Risén som såg sin 2000:e lokalfotbollsmatch på tidsdokumentet som är Mossens IP, och berättade ljuvligt och ingående om sina nästan 20 år av samlande.
• Solväders mittfältare Mohammed Jelil som blickade upp mot 031-fotbolls kamera på Bravida Arena och skämtsamt bad om VAR efter en händelse på planen (031-fotboll har tyvärr inte resurserna för att införa detta system 2019).
• Och inte minst alla oerhört trevliga eldsjälar och ideella ledare som alltid gett både mig och min fotograf ett klanderfritt och hjälpsamt bemötande ute på arenorna. Det är dessa personers engagemang och givmildhet som får lokalfotbollen att gå runt och skapar den trivsamma familj som vi på GP har haft förmånen att få bevaka och vara en liten del av.
Precis som i alla familjer finns det dock problem i lokalfotbollen, bland annat att antalet lag minskar när både engagemang och resurser sinar. Det är djupt beklagligt, men är ändå inte den enda, eller ens största utmaningen, som lokalfotbollen står inför i framtiden.
Jag syftar förstås på den alarmerande dåliga arbetssituationen för domarna, som under hösten eskalerat från en redan oacceptabelt dålig nivå till en nästan ohanterlig sådan.
Det är viktigt att påpeka att nästan alla spelare och lag i lokalfotbollen beter sig nästintill klanderfritt, men när hot och rent våld förekommer mot domare som bara försöker utföra sitt jobb har någonting gått väldigt snett.
LÄS MER:Lokalfotbollsspelare döms till maximalt straff
Nu ska jag snart klippa mig igen och skaffa mig pappaledighet (det är inget talesätt men borde vara det för ingen bebis ska behöva dras med en farsa med slutspelshår).
Även om jag inte kommer jobba under första halvan av nästa säsong kommer jag ha svårt att släppa lokalfotbollen. Jag har närmast tvångsmässigt kollat till resultat och tabeller varje kväll, oavsett om jag jobbat eller inte, och det lär jag fortsätta med.
Och ni vet väl hur det är med tvångsmässigt beteende – har man väl sett det är det svårt att OCD (alla pappaskämt är från och med nu reserverade för mitt barn, jag lovar).
Hej på er, vi ses säkert på någon lokalfotbollsarena under 2019!
PLUS:
49 livesända matcher och inte en enda har slutat mållös. Totalt blev det 210 mål, alltså över fyra mål per match i snitt. Tio av målen finns nominerade till årets mål och fram till midnatt söndag kan du rösta på din favorit på gp.se/sport/031-fotboll.
MINUS:
Respekten gentemot domarna och förståelsen för deras utsatta position måste förbättras avsevärt. Det är vedervärdigt och ovärdigt att hot och fysiskt våld förekommer mot rättsskipare i lokalfotbollen.
