Tåget ringlade så långt att de första inte hade börjat gå ännu när de längst fram gick i mål, och det talades om att det tidigare rekordet på 25 000 deltagare nu kan vara slaget. På plats fanns Tilda Karlsson och Linnea Svärd som kommit för att delta i folkfesten.
– Det är så fint att se hur hela Göteborg lever upp, att folk är ute på gatorna och är synliga. Det är viktigt, säger Linnéa Svärd.
Inte bara fest
Båda trycker också på att det inte bara handlar om fest utan att pride fortfarande behövs som politisk rörelse.
– Man får inte glömma bort det, det är ett stort privilegium vi har att kunna vara här. I många länder kan man inte vara öppen, och våra rättigheter hotas ständigt, säger Tilda Karlsson.
I tåget fanns många färgglada outfits, där glitter och färg var ett återkommande tema. I allt detta stack Benny ut i sin östtyska uniform, med tillhörande ridpiska och läderstövlar.
– En del blir lite oroliga och har frågat om det är en nazistuniform, men det är det alltså absolut inte, säger Benny och fläktar sig med en regnbågsfärgad solfjäder.
– Det handlar om lek med maktuttryck, det är en BDSM-grej, säger Benny.
”Lite mer fest och naket i Tyskland”
Silja Panc och Johanna Nuding gick i tåget tillsammans och är i Göteborg på ett Erasmusutbyte. Silja som är från Tyskland har deltagit i flera prideparader även i Hamburg och Berlin, och ser vissa skillnader.
– Det är lite mer fest och naket hemma. Det märks att man inte får dricka alkohol på offentliga platser här, det är rätt städat. Men det är en väldigt fin gemenskap som är kul att få ta del av, säger hon.
Oro för framtiden
Arne Nilsson, 76, är veteran i Pride-sammanhang. Han var med under åttiotalets frigörelsemarscher i Göteborg.
– Då var vi väl ett hundratal, och de kastade ägg på oss. Som bög tycker jag det är viktigt att gå i det här tåget och det är otroligt att se hur mycket som hänt sedan jag började göra det.
Han är dock orolig att kampen kommer behövas även i framtiden.
– Man vet ju aldrig var det bär hän, och jag kan bli orolig när jag ser hur vindarna blåser.
Den oron återkommer hos flera i tåget, och även West Prides verksamhetschef Tasso Stafilidis delar den.
– Vi vill ju egentligen avveckla oss själva, men tyvärr behövs vi verkligen även framöver. På många håll i världen är det sämre än någonsin, och vi ser i både Europa och Sverige hur man försöker underminera hbtqi-rättigheter.
Han gör sitt sista år som verksamhetschef, efter att i olika roller ha jobbat med West Pride i 15 år. Att få avsluta med vad han tror kan vara en rekordparad, både vad gäller deltagare i tåget och i publiken, gör honom rörd.
– Som mest har vi varit 25 000, och jag tror att vi har slagit det i år. Det är också glädjande att se så många i publiken, som kommer ut och stöttar. Att lämna det här känns vemodigt, men jag känner mig också trygg i att lämna över facklan.
LÄS MER:Från agender till queer – här är ordlistan inför West pride
LÄS MER:Abraham uppträder på Pride – vågar inte berätta för pappa
