När det nyvalda EU-parlamentet på torsdag röstar om von der Leyen ska få fortsätta som ordförande i EU-kommissionen är marginalerna små. Antalet ledamöter på ytterkanten har ökat till både höger och vänster.
Hennes närmaste anhängare inom konservativa partigruppen EPP trycker hårt på behovet av stabilitet i EU, med tanke på Rysslands krig och väntande presidentval i USA.
Ett nej till von der Leyen utmålas som en seger för Ungerns premiärminister Viktor Orbán och likasinnade, som vill ha en mer tillbakadragen kommission.
Höger eller mer höger?
På pappret finns en tillräcklig allians bakom von der Leyen med ledamöterna från EPP, liberala RE och socialdemokratiska S&D. Även De gröna lutar åt att ge sitt stöd.
Ledamöterna från främst S&D och De gröna sitter ändå i ett knivigt läge. Att stötta von der Leyen innebär också stöd för en rejäl dos högerpolitik, om exempelvis migration och ekonomi.
Stöttar man henne inte riskerar man å andra sidan att det blir ännu mer högerpolitik under någon annan kommissionsordförande i stället – särskilt om denne väljer att då söka stöd från ytterhögern.
Krismöte i sommar
Om inte von der Leyen får ja från minst 361 ledamöter tvingas EU-ländernas stats- och regeringschefer hålla krismöte inom en månad för att ta fram en annan kandidat till jobbet.
Något givet alternativ finns inte. Europeiska centralbankens förre chef Mario Draghi har flitigt nämnts genom åren – men tillhör inte det dominerande EPP och fyller dessutom 77 i höst.
Högerledare som kroatiske Andrej Plenkovic eller grekiske Kyriakos Mitsotakis har diskuterats, men lär knappast få det enklare att bli valda än von der Leyen.
Möjligen kan EU-parlamentets maltesiska talman Roberta Metsola vara tillräckligt populär – men har aldrig ens suttit i en regering.
Fakta: Ursula von der Leyen
Ursula von der Leyen (född 1958) hade en bakgrund som familje-, arbetsmarknads- och försvarsminister i Tyskland när hon 2019 valdes till ny ordförande i EU-kommissionen, med futtiga nio rösters marginal.
Sedan dess har hon stigit fram som EU:s givna förgrundsfigur, flitigt applåderad för sin ledarförmåga under coronapandemin och Rysslands krig i Ukraina. Olika politiska sidor har samtidigt kritiserat henne för att göra både för mycket och för lite i klimatpolitiken och för att både vara för hård och för undfallande när det gäller medlemsländernas hantering av demokrati och grundläggande värderingar.