Foajén i den lilla träkyrkan i Longyearbyen är tjock med människor i färd med att krångla av sig skor och kängor, en sedvana som lever kvar sedan gruvtidens begynnelse. I väntan på att komma in är det fin utsikt härifrån. De rostfärgade vattenrören som löper ovanpå marken, de flera meter höga träbockarna till linbanorna som transporterade kolen från gruvorna och däremellan öarna av skotrar i sommardvala.
Den vikarierande prästen Jörg Kunzendorf står beredd att ta emot ännu en busslast med tyska kryssningsturister. Ett par stannar till och småpratar med Jörg. Är nyfikna på vad som händer på Svalbard och frågar om det ortodoxa kors som ryssarna rest i spökstaden Pyramiden och som blivit starkt ifrågasatt.
På Svalbard finns två ryska bosättningar:
• Den nedlagda gruvorten Pyramiden, fem mil nordost om Longyearbyen, som grundades av Sverige och senare såldes till Sovjetunionen. Idag bor där en handfull personer året runt.
• Gruvorten Barentsburg, sex mil sydväst om Longyearbyen, som har drygt 350 invånare.
Även om läget är mer spänt mellan Norge och Ryssland vilket gjort att Svalbard återigen hamnat i ett geopolitiskt blickfång är det inte det vanligaste samtalsämnet turisterna tar upp med Jörg.
– Isbjörnar! Folk frågar om isbjörnar och hur det är på vintern när det är polarnatt.
Svalbard
Svalbard ligger i Norra ishavet, ungefär halvvägs mellan norska fastlandet och Nordpolen. Enligt 1920 års Svalbardstraktat tillhör ögruppen Norge. Övriga 47 nationer som har undertecknat avtalet äger tillträde till öarna och kan driva näringsverksamhet där. Norsk lagstiftning gäller och förvaltningen lyder under det norska justitiedepartementet.
I över hundra år och fram till relativt nyligen var kolproduktionen huvudnäringen på Svalbard. De få bosättningar som finns på Svalbard var från början gruvsamhällen. Idag är turism och forskning de stora näringarna.
Huvudort är Longyearbyen som har cirka 2 400 invånare från ett 50-tal länder.
Barentsburg är en rysk gruvort med cirka 350 invånare, sex mil sydväst om Longyearbyen, ägd av det statligt ägda ryska gruvbolaget Arktikugol. Ryssland har ett konsulat i Barentsburg. Under de senaste åren har turistverksamheten fått ökad betydelse genom företaget Arctic Travel Company Grumant som ägs av gruvbolaget.
Pyramiden är en tidigare gruvort grundad av Sverige 1910 och köpt av Sovjetunionen 1927. Gruvdriften upphörde 1998 och idag bor en handfull personer i Pyramiden året runt som främst arbetar med underhåll och turism.
Överlag vet de väldigt lite om lokala förhållanden, de har hört att det är ryssar här och undrar varför de är här, berättar han. Jörg har bott i Norge sedan 1989 men växte upp i Östberlin, något som färgat honom.
– Jag har upplevt ofriheten. Även om jag inte levt tillsammans med ryssarna så har jag levt bredvid dem i ganska många år.
Det är en balansgång där de ändå försöker göra vad de kan för att människor ska kunna mötas.
Den officiella linjen från Norge är att besöka de ryska bosättningarna Barentsburg och Pyramiden mer regelbundet nu, både för att upprätthålla kontakten med människorna där och för att hävda suveränitet. Men det är inte alltid myndigheterna och kyrkan gör så stort väsen av besöken, säger Jörg.
– Allt kan missbrukas i propaganda, den ena eller andra vägen.
Det är en balansgång där de ändå försöker göra vad de kan för att människor ska kunna mötas. Jörg berättar att han i julas deltog på en julceremoni i Barentsburg där ungdomar från Longyearbyen och Barentsburg träffades.
77-årige Jan Haugan hjälper Jörg i kyrkan. Han spelar orgel, gitarr och saxofon vid gudstjänsterna och serverar besökarna kaffe. Från 1995 och femton år framåt var han chef för matvarubutiken i Longyearbyen. Han har varit med om stadens förvandling från ett brukssamhälle, som drevs helt och hållet av det norska gruvbolaget Store Norske, till ett modernt samhälle som främst satsar på turism och polarforskning. Numera är han i Longyearbyen om somrarna och jobbar.
När kriget i Ukraina bröt ut bojkottade den lokala turistnäringsorganisationen Visit Svalbard de ryska besöksmålen Barentsburg och Pyramiden.
Mellan strömmarna av turister diskuterar Jörg och Jan de komplexa frågorna som rör Svalbard. När kriget i Ukraina bröt ut bojkottade den lokala turistnäringsorganisationen Visit Svalbard de ryska besöksmålen Barentsburg och Pyramiden. Två bolag har valt att fortsätta köra turister dit och Jan tycker det är rätt.
– Min personliga åsikt är att vi måste behålla kontakten mellan de ryska orterna och Longyearbyen för det är i förlängningen en viktig kontaktyta mellan Norge och Ryssland.
Jörg säger att det finns goda grunder för bojkott sett till att det är ett statligt ryskt bolag som driver turistverksamheten och att pengarna till slut hamnar i Putins kassa. Samtidigt är det viktigt att se att det finns många olika människor i Barentsburg.
– Att säga ”ryssarna” stämmer ju inte. Det finns många olika nyanser av grått och andra färger. Vi får se till att ha två tankar i huvudet samtidigt.
Spökstaden som kan få nytt liv
På den fallfärdiga bryggan i Pyramiden väntar guiden Igor Gorshkov med geväret på axeln och t-shirten med texten ”Back to USSR”. I toppen av en rostig lyftkran vajar den ryska och sovjetiska flaggan sida vid sida. Tidigare var det den norska och ryska flaggan.
Pyramiden har fört en slumrande tillvaro sedan gruvan stängdes 1998, men Ryssland har gjort klart att de vill öppna ett forskningscenter i Pyramiden och bjuda in BRICS-länder, däribland Indien och Kina, att delta.
En buss kör oss in till hjärtat av det som en gång var något av ett sovjetiskt mönstersamhälle med som mest 1200 invånare. Idag bor ett tjugotal personer här under turistsäsongen och en handfull personer året runt. Högst upp på huvudgatan blickar Lenin ut över den arktiska tidsmaskinen och Nordenskiöldsglaciären.
En äldre engelsk herre i tweedjacka frågar plötsligt vem som betalar lönen. Igor svarar trött. Han får frågan varje tur.
Två renar betar på gräsmattan framför ett tidigare bostadshus som nu blivit hem till ett hundratal ruvande måsar. Ljudet är öronbedövande. Här får man också vara vaksam på isbjörn, säger Igor.
– Vi hade en isbjörn inne i tjänstebostaden. Den tog mat från köket och uppehöll sig sen i byn.
Guiden Igor Gorshkov bor tillsammans med ett tjugotal andra i Pyramiden mellan april och oktober.
En äldre engelsk herre i tweedjacka frågar plötsligt vem som betalar lönen. Igor svarar trött. Han får frågan varje tur. Ja, han jobbar för det statligt ägda ryska turistföretaget och ja, hans lön kommer därifrån. Han berättar också att han tjänar betydligt mindre än de som jobbar som guider i Longyearbyen.Och båten vi kom med, betalar de dig för att guida oss, fortsätter engelsmannen. Ja, svarar Igor.
– Det händer också att människor frågar om min politiska syn, det är helt okej så länge de gör det på ett respektfullt sätt. De allra flesta gör det. Det har varit en och annan med en mer ifrågasättande ton, berättar Igor.
Igor Gorshkov är från Novgorod, 15 mil sydost om Sankt Petersburg. Han var sugen på äventyr och att träna sin tyska och engelska och fick jobbet som guide för tre år sedan. Nu bor han i Pyramiden från april till oktober. Resten av tiden i Barentsburg.
Han hoppas han kan fortsätta jobba på Svalbard. Det är turismen som är framtiden.
När många lämnade i samband med att kriget mot Ukraina startade funderade han på om han också skulle flytta till Longyearbyen men valde att stanna kvar. Han trivs med gemenskapen i de ryska bosättningarna.
– Jag har vänner kvar i Barentsburg och Pyramiden, det är svårt att lämna dem. Jag känner också en lojalitet mot kollegorna och bolaget som anställt mig.
Han hoppas han kan fortsätta jobba på Svalbard. Det är turismen som är framtiden. Gruvan i Barentsburg lönar sig inte utan får statsstöd från Ryssland, en del i att behålla den arktiska närvaron, säger Igor.
Lilla Lenin i Longyearbyen
I barspegeln på restaurang Kroa syns en Lenin, mindre än den i Pyramiden, kika fram bakom en stor ukrainsk flagga. Grete Klaesson från svenska västkusten kan historien bakom bysten.
Grete kom till Longyearbyen samtidigt som Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina. Hon ville ta en paus från studierna och hade alltid drömt om Svalbard.
Hon börjar inte jobba förrän om en timme, men får precis reda på att 70 kinesiska turister som planerat att äta på en stängd restaurang nu vill ha mat.
När rushen väl lagt sig berättar hon över en cigg att det är en gåva från Barentsburg. När träet till interiören beställdes därifrån följde Lenin med.
Så kom kriget i Ukraina.
– Vi tänkte, vad fan ska vi göra med den, den väger bly.
Någon kom så på idén med flaggan.
– Vi funderade först på om vi skulle drapera honom i flaggan.
Att ta bort den var inget alternativ, säger Grete. Det är ett större statement att ha kvar Lenin bakom den blågula flaggan. De fick också byta ut tröjorna de jobbade i. Det var skrivet ”Vid världens ände” på ryska. Men det är mest turister som kommenterar, enligt Grete. Hon tar ett bloss till på ciggen.
– Här uppe lever vi som i en bubbla, det är en skyddad värld på många sätt och vi är alla grannar.
