- Jag avundas inte neurokirurgerna som måste fatta de tuffa besluten. Det är förståeligt att de hellre opererar än avstår från att ge behandling i tveksamma fall.
Det säger Ann Sörbo, överläkare i rehabiliteringsmedicin vid Uddevalla sjukhus. Hon är mitt uppe i ett forskningsprojekt som handlar om svårt hjärnskadades livskvalitet.
Enligt statistiken har möjligheterna att rädda liv drastiskt förbättrats på kort tid. Numera dör bara omkring tio procent av de som överlevt första dygnet med en svår skallskada. För 25 år sedan var motsvarande siffra 30-50 procent.
- Trots det ser vi färre vegetativa patienter i dag. Det är en utbredd vanföreställning att sjukvården räddar stora grupper till helt meningslösa liv, säger Ann Sörbo och tillägger att förklaringen är mer avancerad intensivvård och kirurgi samt bättre akut rehabilitering.
Hennes forskning visar att de allra flesta med svåra hjärnskador tycker att livet trots allt är värt att leva vidare. 80 procent av de tillfrågade i studien uppgav att de är nöjda eller ganska nöjda med tillvaron.
- Men då har vi förstås inte kunnat fråga de allra svårast skadade, påpekar Ann Sörbo, som i ett tidigt skede fick kontakt med familjen Carsi och väl känner till 19-årige Alexander i GP:s reportage.
Hon betonar att det är jättesvårt att göra prognoser även för läkare som specialiserat sig på rehabilitering av hjärnskadade. Forskningsfältet är inte särskilt utvecklat.
- Vi lär hela tiden mer om hjärnans förmåga att reparera sig själv, säger Ann Sörbo.
Även inom rehabiliteringsmedicinen går utvecklingen framåt. Svårigheten är att få politikerna att tillföra pengar. Flera landsting väljer istället att skära ned rehabverksamheten i tuffa ekonomiska tider.
Inom NU-sjukvården, där Ann Sörbo för tillfället är verksam, har nya besparingar aviserats.
- Det känns frustrerande för oss som vet vad bra rehabilitering kan betyda för personer med hjärnskador. Att aldrig påbörja eller avbryta träningen är förödande, säger hon.
Som engagerad läkare är hon starkt kritisk till dagens prioriteringar och hävdar att akutsjukvård har betydligt lättare att få gehör hos politikerna än långsiktig rehabilitering.
- I praktiken lever man inte upp till riksdagens beslut om prioriteringar i vården. Ansvaret för de hjärnskadade läggs på de anhöriga, säger Ann Sörbo.
Hon är därför inte särskilt överraskad över familjen Carsis reaktion. Det finns inga föräldrar som inte i akutskedet till varje pris önskar att deras barn ska överleva.
- Jag kan föreställa mig hur de känner sig. Det är smärtsamt att sörja någon som lever, en helt annan typ av sorg, säger Ann Sörbo.
Hennes önskan är att politikerna på allvar ska börja diskutera prioriteringar i sjukvården. Hon tycker de folkvalda på alla nivåer är fega när de istället lägger över hela ansvaret på läkarkåren.
- Någon måste fatta beslut om vilka patientgrupper som ska prioriteras. I dag är det till och med tabu att prata om patienternas ålder när man gör prioriteringar, säger Ann Sörbo.
