I helgen fick jag beskedet att Göteborgs-Posten avslutar vår sex år långa relation. Det är inget ont blod utan ibland tar relationer slut helt enkelt och jag tänker att jag ska ägna mina tre sista krönikor åt det som ge er perspektiv på det som det är lite skralt av på Sveriges redaktioner – sådana med min bakgrund. Jag vet faktiskt inte om jag har presenterat mig ordentligt?
Jag heter Elaine Eksvärd och är en mixad kvinna med en svart mamma från Brasilien och en svensk pappa. Mamma är numera pensionerad undersköterska och min pappa studerade på Kungliga Tekniska Högskolan i sex månader medan han extraknäckade som spärrvakt. Han fick sedermera en guldklocka för lång och trogen tjänst som spärrvakt. Förutom det så var han en förövare och jag har inte haft kontakt med honom på 15 år. Mina barndomstrauman har gjort att jag startat en ideell förening för att förebygga sexuella övergrepp mot barn – treskablinoll.
Min mamma gjorde mig tidigt språkintresserad eftersom hon inte gillade ord som ”invandrare”. ”Hur länge ska man vandra in i det här landet” brukade hon skämtsamt säga. Hon har vandrat in lika länge som min man har levt, sedan 1976. När folk kallade mig andra generationens invandrare sa hon strängt att ”du har aldrig vandrat in här en andra gång. Jag ska berätta vad du är. Du är första generationens svensk”. Och den meningen fick mig att sträcka på mig. Första generationens svensk kändes som något alldeles extra istället för en person som vandrat in en andra gång. Men mamma hade en brasklapp och sa ”första generationens svensk, förutom när det är VM i fotboll. Då är du brasiliansk”.
– Varför då?, frågade jag och mamma sa:
– Tycket du om att vinna?
– Ja…
– Dåså.
Jag ogillar folk som säger att de inte ser färg i syftningen – pigment i folks hud. För då ser de inte de rasistiska blickar min mamma får på daglig basis på grund av att hon av genetiska skäl har bättre solskydd än oss andra. Jag gillar heller inte att folk tror att jag har dans i blodet tack vare min pigmentering eller berömmer mig för min svenska på samma grund. Jag brukar tacka och berätta att jag har tränat ett helt liv.
Jag skäms för min dialekt eftersom den är Sveriges minst uppskattade – stockholmska. Därför har jag varit sprickfärdig av stolthet att jag fått vara krönikör i självaste Göteborgs-Posten. Jag känner mig hemma i Göteborg men också lite korkad då jag alltid skrattar lite för sent åt Göteborgsskämten. Jag är också stolt över att jag har familj som bor i er skärgård, skärgårdsdoktorn Karin och hennes underbara Bosse som har en drös underbara Göteborgsskämt jag alltid försöker hänga med i.
Jag vill egentligen inte skiljas från er, för jag är fortfarande kär. Men det är som det är med Stockholm och Göteborg, lite obesvarad kärlek. Vi tycker ni är charmiga och ni tycker – med rätt – att vi är dryga. Men jag är glad att mina krönikor inte ger ifrån sig min dialekt, för då hade ni slutat lyssna sedan länge.
Har ni önskemål på vad mina sista två krönikor ska avhandla så är ni varmt välkomna att mejla mig på elaine@snackasnyggt.se.
Ha nu en go sommar och gör som jag – skaffa er en Nokia 3310 och vila från skärmstrålningen till förmån för solstrålarna.
