För fem år sedan var jag på semester i Nepal. På den tiden bodde jag i grannlandet Indien där jag arbetade som frilansjournalist och yogalärare.
Ledigheten inleddes lugnt i en ekoby nära den populära turiststaden Pokhara som ligger cirka 20 mil från huvudstaden Kathmandu. Men den 25 april ändrades allt.
Jag satt på ett fik vid lunchtid och drack en kaffe latte när jag kände hur allt började skaka. Människor sprang ut från affärer och restauranger för att söka skydd på gatan.
Min första reaktion var inte rädsla. Jag var snarare fascinerad över hur asfalten under mina fötter gungade. Det var som att jag hade kastats in i en tecknad film.
Det kändes som att jag stod kvar där i en timma, men det handlade i själva verkat om några minuter.
"En fruktansvärd syn mötte oss"
Nästan direkt trädde jag in i journalistrollen. Jag fick klartecken att arbeta för SVT och kunde som en av de första internationella journalisterna besöka Gorkha – ett av de värst drabbade distrikten och även epicentrum för jordbävningen. Det hann bli mörkt innan den lokala chauffören och jag nådde de mest utsatta områdena. En fruktansvärd syn mötte oss i byar där hjälpen inte nått fram. Chockade och rädda familjer satt på gatan utanför sina förstörda hus. De vågade inte gå in i byggnaderna på grund av risk för efterskalv. Barnen berättade för mig att de var väldigt hungriga och törstiga. Elektriciteten hade gått och de var avskurna från omvärlden. Den stora frågan var hur de skulle klara sig och när hjälpen skulle komma fram.
Och stödinsatserna dröjde, både i form av pengar från regeringens katastroffond och utländskt bistånd. Att Nepal till stora delar består av en svårtillgänglig terräng, är ett fattigt land och har en krånglig byråkrati är bara några orsaker till det. Det som förvärrade situationen var en bränslekris som startade i september samma år på grund av att Indien infört en tillfällig blockad.
När jag återbesökte de värst drabbade byarna ett år senare hade lite förändrats. Många hus var fortfarande i ruiner och barnens skolor var i form av plåtskjul där det saknades skolmaterial och datorer.
Trots det hade livet för byborna ändå lyckats återgå till någon form av normalitet. Det blev väldigt tydligt för mig att nepaleserna inte sitter och väntar på hjälp från staten utan tar saken i egna händer, hjälper varandra och använder sin uppfinnarrikedom. Tilliten till myndigheterna är generellt väldigt låg bland befolkningen och de sociala skyddsnäten är begränsade.
Mycket tillbaka som tidigare
Idag, på femårsdagen av jordbävningen som ledde till runt 9000 människors död och ungefär en halv miljon förstörda hus, märker man knappt av naturkatastrofen. Det finns bara några jordbävningsoffer som fortfarande inte har kunnat flytta tillbaka till sina hem.
Men livet i Nepal är långt ifrån normalt. Coronakrisen slår hårt mot ett redan utsatt land. Sedan fyra veckor råder utegångsförbud och det drabbar inte minst de många dagsarbetare inom exempelvis jordbruket och byggbranschen. Nu kan de inte arbeta och har inga pengar att köpa mat för.
Det är också svårt att importera mat från Indien på grund av coronautbrottet. Cirka 80 procent av maten kommer normalt från det stora grannlandet.
Stängda gränser och inställda flyg gör det också omöjligt för folk att arbeta i något av gulfländerna som annars är en viktig inkomstkälla. Pengar som kommer från migrantarbetare står för ungefär en tredjedel av landets BNP.
Människor riskerar hamna i ännu djupare fattigdom än tidigare och jag oroas över hur landet ska klara sig ur detta. Är det ens möjligt? Kommer nepaleserna även den här gången att orka återhämta sig?
