Jag minns dörren till skolsyster där lampan lyste röd eller grön beroende på besöksstatus. Som barn gick jag bara dit om det var för vaccin, precis som mina klasskompisar. Eller när den årliga vikt- och längdkontrollen var. Tänkt att det är av största vikt i Sverige, att mäta BMI – för hälsans skull. Jag var alltid smal som barn. Skolsyster log nästan lite när hon sa ”Du borde äta lite mer”. Men det var något belåtet i hennes ton som gjorde att det nästan lät som en komplimang. Som att jag nog inte behövde äta mer ändå. Men till de klasskompisar som vägde mer var hon inte lika ”komplimangbekymrad” och det knäckte dem. Vi ”smalisar” eller ”enligt normen hälsosamma”, höll alltid våra större vänner i handen innan. Man riktigt kunde känna deras ångest över hur den där siffran på vågen skulle berätta deras värde för dem och efterföljande uppläxning av skolsyster. Vi satt utanför, väntade ängsligt tills de kom ut med darrande hakor och bröt ihop när dörren till skolsyster hade stängts. Vi sa ”Du är fin som du är”. Men det trodde ju inte hon på för att en vuxen sa något annat, ju.
Hälsa. Det borde mätas på fler sätt än längd och BMI. Hur kan vi så öppet förakta större kroppar – våra egna och andras – och samtidigt göra ”vad smal du är” synonymt med fantastisk och bra människa. Hur kan detta vara den huvudsakliga parameter vi mäter barns hälsa så minutiöst på och manar dem att röra på sig. ”Men övervikt är faktiskt ohälsosamt” kanske en annan invänder. Herregud, det är väldigt mycket annat som är ohälsosamt och farligare för våra barn och som vi aldrig mäter trots statistiken vi sitter på. Vi måste lämna det falska dilemmat tjock eller smal och se att hälsa är mycket större än så.
Istället för att nypa tag i hullet så borde vi ”nypa tag” i hjärtat och se hur mycket kärlek barn får. Vi måste snart överge vågen då en siffra där ändå inte löser en potentiell övervikt – tvärtom, den manar till ätstörningar som många av oss lever med till följd av det som vuxna lärde oss när vi var barn. Låt oss väga varje barn i en helt annan våg som jag personligen tycker är av vikt och värt åtgärder som är mycket större än alla bantningskurer i världen. På en klass på trettio så hade den nya vågen visat att sex stycken elever lågt räknat är eller kommer bli sexuellt utnyttjade innan de fyllt 18 år. Vågen hade också visat att två stycken av barnen lever med våld hemma. För ett till fyra barn hade vågen berättat att de lever i försummelse. Jag önskar att en sån våg hade funnits hos skolsyster när jag var barn så att jag och de fem andra sexuellt utnyttjade i min klass hade kunnat få hjälp. BMI såg aldrig min ohälsa som pappa orsakade mig. Det finns hälsorisker med grav övervikt men det finns också stora hälsorisker med sexuella övergrepp på barn. Fem gånger mer sannolikhet att begå självmord är en i raden av dessa många risker. Så varför skammar vi större barn och vuxna för att de ser ut och lever på sitt sätt? Hur är de värre och mer mätbara än pedofiler, barnmisshandlare och andra kriminella som lever under fina anhörigtitlar som ”mamma”, ”pappa”, ”morfar”.
Sådana tankar väcks i mig när jag läser en av de viktigaste böckerna jag någonsin har läst. ”En livsviktig handbok i kroppspositivt föräldraskap” av Karin Kajjan Andersson. Läs den du med och skamma aldrig dig själv eller barns kroppar, igen. Gör det inte av det enkla skälet att det är livsviktigt och det behövs verkligen i den välbehövliga nya vågens mått mätt.
Elaine Eksvärd, en gång ett smalt men absolut inte hälsosamt barn.
All statistik som hänvisas till på sidan är officiell statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ).
