Jag ska inte skriva om Corona utan om en epidemi som pågått i generationer i Sverige med den lilla skillnaden att den inte varit lika uppmärksammad tills nyligen. Då vi alla fick veta att Lilla hjärtat knappt fyllda 4 år, hade dött hos sina biologiska föräldrar. Det var inte ett virus som tog henne, det var vuxna människor som tog hennes liv. Det var svenska staten vars lag om föräldrarätten gav advokaten fog att fatta beslut som var fara för Lilla hjärtats liv och dessutom tog det hennes liv till slut. Jag undrar hur den advokaten sover idag. Trots att han hade lagen på sin sida så kan inte beslutsfattare kring barns öden hänga på paragrafer – man måste också se till barns välmående.
Barn ska inte behöva leva i misär eller riskera sina liv för att biologiska föräldrar skulle ha rätt till dem eller för att advokater är förblindade av paragrafer. Paragraferna får inte få oss att sluta tänka.
När jag var barn ansågs min pappa, liksom biologiska föräldrar idag, att ha rätt till mig. Och jag skulle ha rätt till honom. Föräldrarätten. Våra blodsband gjorde att myndigheterna jobbade för att jag, ”det stackars barnet”, skulle få träffa båda mina ”kära föräldrar”. Som om föräldrar skulle ha en given innebörd och definition. Som om blodsband skulle göra att vår anknytning och min trygghet bara infann sig. Det är helt absurt att lagen står på den premissen. Av polisanmälda misshandel av barn är varannan förövare mamman till barnet. 90 procent av alla sexualbrott mot barn begås av män och någon som barnen känner väl. Tänk om myndigheter inte såg till de föreställningar de hade om titlar som ”mamma” och ”pappa” utan istället tog till sig den tillgängliga kunskapen och statistiken kring utsatta barn, och lyssnade på barnen.
Jag läser om Lukas som tvingas tillbaka till sina biologiska föräldrar efter att ha bott hos sin fosterfamilj från 1,5 års ålder fram till 4 år. Han kände inte till någon annan familj. Hans kärleksmamma – som jag kallar fostermamman som tog hand om honom – berättar:
”Två socialsekreterare och mamman kom i en liten bil för att hämta honom. Han gömde sig bakom soffan och vägrade. Socialsekreteraren frågade om hon skulle lyfta ut honom i bilen. Jag konstaterar då att det är bättre att jag själv sätter in honom i bilen än att en okänd tant gör det. Två gånger försöker jag få in honom i bilen. Två gånger spjärnar han emot med benen och kastar sig ut. Sista gången tar socialsekreteraren honom och sätter in honom i bilen. När hon försöker stänga dörren sträcker han sina små armar mot oss och skriker: ”mamma, lämna mig inte. Mamma, lämna mig inte”.
Det är 2014 och socialsekreteraren tar honom trots att Lukas inte känner den familjen.
Jag läser om politiker som nu ska ompröva lagstiftningen för placerade barn. Att barnens rätt till trygghet måste gå före föräldrarätten. Jag var inget placerat barn, jag var ett barn som träffade min förövare och så kallade pappa varannan helg för att han hade rätt till mig. Jag vill att lagen skrivs om inte bara för placerade barn utan för alla barn.
Till alla er kärleksföräldrar som öppnat era hjärtan och hem till placerade barn: gör som Lilla hjärtats kärleksmamma – höj era röster och berätta om era fall. Vi behöver vara många röster för de barn som inte har några röster.
Elaine Eksvärd, föreläsare tills nyligen (Corona) och barnrättskämpe
