Anna, Tova, Jennie, Beata, Emma, Annie – de är alla offer för män som hävdat att de älskar dem. Men var och en av dem är också offer för bristande myndighetsrutiner.
Olika lagar tvingar svenska myndigheter att anmäla och rapportera misstankar om våld i nära relationer. Tanken är att tidig upptäckt skall hindra att våld eskalerar och att kunskap skall hjälpa oss att skaffa rutiner för att förhindra framtida våld.
Sedan 2012 har Socialstyrelsen regelbundet gjort ”Dödsfallsutredningar” över relationsvåld bland vuxna i Sverige. Det är en beklämmande läsning som riktigt osar frustration. År efter år konstateras samma brister: myndigheter pratar inte med varandra, man struntar i att följa de regler som finns och man utreder inte det som skall utredas.
- Anna Martinssons liv hade räddats om läkarna på Danderyds sjukhus tagit Ivan Hammars upprepade berättelser att han skulle döda Anna på allvar. Då hade han inte fått en obevakad permission där han åkte direkt till Anna och högg ihjäl henne.
- Tova Mobergs liv hade kunnat räddas om polisen i Hudiksvall kodat misstankarna mot expojkvännen Billy Fagerström rätt och använt de tvångsmedel som då varit möjliga.
- Jennie Tholander utsattes för livsfara när socialtjänsten placerade henne i en utslussningslägenhet 1000 meter ifrån expojkvännen ”Niko”. Tre månader senare sköt han henne i huvudet.
- Beata Ratzman sökte desperat efter hjälp för att kunna skydda sig mot sin svartsjuka exman Cezary Ratzman. Trots dokumenterade skador efter upprepad misshandel vägrade åklagare ge mannen kontaktförbud. Tio dagar efter det sista avslaget mördades hon.
- Emma Tikkas kusin anmälde Emmas expojkvän Yusuf Shirar Hussein, men på grund av semestrar utredde polisen aldrig brottsmisstankarna. Mordet väcker också frågor om civilkurage. Dödsmisshandeln pågick i timmar. Emma skrek, men ingen granne larmade polis.
- Annie Sigurdson har beskrivits som ”kvinnan i badkaret” efter att hon hittats död, injicerad med tramadol i halsen av sin expojkvän, influencern Abbe ”Blattelito” Alsaadi. Annie gick till polisen men fullföljde aldrig sin anmälan av rädsla för att socialtjänsten skulle ta hennes dotter.
Den senaste rapporten kom i fjol. Där sammanfattas erfarenheterna sedan 2012.
En anmärkningsvärd detalj är att Socialstyrelsen har förtvivlat svårt att få in underrättelser från andra myndigheter. Trots att det faktiskt är lag struntar myndigheter i att rapportera. Inför framtiden spår utredarna pessimistiskt att ”det finns en påtaglig risk för att problemen kommer att fortsätta. ”
Lagbrytarna, i det här sammanhanget, är poliser och åklagare. Åklagarmyndigheten är värst av alla.
Utredarna beskriver till och med att de efter att ha läst om olika fall i medier själva "fått påminna åklagare och polis för att få in underrättelser.”
Kanske beror det på att uppgiften är dem övermäktig, att politiker givit åklagarmyndigheten ett uppdrag som är omöjligt med de resurser de har. Kanske är man organiserad på ett sätt som gör rapporteringen svår.
Oavsett vad orsaken till försyndelserna är så kan vi inte acceptera att det fortsätter. Polis och åklagare klagar ofta på tystnadskulturer där viljan att anmäla är låg. Då måste de också själva föregå med goda exempel.
När de som har i uppgift att upprätthålla lagen själva bryter mot den, varför skall vi andra då ta den och dem på allvar?
I en rättsstat skall inte den frågan behöva ställas.
LÄS MER:Åklagarmyndigheten bröt mot lagen – i nio fall av tio
LÄS MER:Gunillas krav på regeringen – upprättelse för Sveriges alla våldsutsatta kvinnor
LÄS MER:Åklagaren nekade Beata kontaktförbud – trots misshandel och hot
LÄS MER:Hollywoodfrun Åsa Vesterlund lämnade våldet – exet dömdes till fängelse
LÄS MER:Socialtjänsten placerade Jennie en kilometer från mannen hon skulle skyddas från
