Vi får skylla oss själva när vi bor i Blöteborg

Det göteborgska regnet är meteorologins motsvarighet till Berlinmuren.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Regnet har präglat vår göteborgska sommar. Den typ av regn som annars mest förekommer under höstens månader. Och, för all del, en stor del av vinterns. Himlavattnet, som en del hävdar är synonymt med staden, är inte fnissigt somrigt och skvätter lite lätta prickar på trottoaren. Nej, tungt, blött, blågrått och kallt faller det, rinner det ner från himlen. Som ett hinder. Om Berlinmuren varit en vätska hade den varit Göteborgsregn.

Som servering åtföljs dropparna av åskan. De kraftiga ljuden gör luften vibrerande; de låga frekvenserna skakar husväggar och ruskar glasrutor. Som för att hjälpa till med detta rusar ystra kastvindar av och an på stadens gator och sliter och drar i de stackars fönster som lämnats på glänt av intet ont anande och dåligt väderpålästa medborgare. Blixtar kryddar anrättningen, ilskna som getingar över att ha blivit väckta och nedlurade till jordytan av elementens gudar.

ANNONS

Jag kan för mitt liv inte minnas en regnigare och kallare sommar. Till och med marken i Göteborg, van som den är vid liknande rotblöta, har, under denna sommar nästan uppgivet tyckts höja på ögonbrynen och säga:

– Men ärligt talat?

Slår man i registren hittar man säkert både mer nederbörd och lägre temperaturer, historiskt. Och, dessutom: vad väntar du dig av staden som fått smeknamnet Blöteborg? Men håll en pistol mot min tinning och försök tvinga mig att räkna upp somrar då jag frusit mer och varit blötare in på bara skinnet. Tji kommer du att få, din filur.

De finns de som finner avsaknaden av faner, falsk yta och smink uppfriskande; som om det icke-tillgjorda klimatet skiljer ut agnarna från vetet, samtidigt som det aldrig gör skillnad på folk och folk. Regnet faller lika över fattiga och rika i vår människoby och det finns en slags barsk jämlikhet i detta.

De kraftiga ljuden gör luften vibrerande; de låga frekvenserna skakar husväggar och ruskar glasrutor.

Så kan man se det och så väljer många att tänka. Det gör livet lättare de dagar då naturen med all önskvärd tydlighet visar att den inte vill ha någon stad just här. När den säger att här, på denna plats, har naturen bestämt att det inte bara ska regna: det ska därtill regna från alla sidor samtidigt och ibland, till och med, underifrån.

ANNONS

– Bo här då, idioter, säger naturen och skrockar urgammalt och bistert för sig själv.

Det finns ingen ondska i uttalandet, bara en visshet om att det här kommer i längden inte att bli roligt för någon annan än naturen själv.

Men människorna, på denna specifika plats kända som göteborgare, biter sig av någon obegriplig anledning fast. Som fästingar på en djurkropp suger de salt- och regnvattensnäringen ur stadens gråblöta hud. Går det att överleva på sådan kost? Tydligen. Detta skyarnas sekret måtte innehålla alla vitaminer, mineraler och näringsämnen en göteborgare kan behöva. Varför, annars, flyttar inte varendaste liten en av oss härifrån så fort benen bär och väskan är packad?

Kan det ha att göra med det dagar då solen trots allt visar sig? De under årets sommar lätt räknade tillfällen då Göteborg faktiskt förvandlas till något helt annat. När termometern börjar klättra upp mot 20 grader och infödingen får något gulgrönt i blicken, hakan höjs från bröstet och läpparna klyvs i vad som ser ut som – nej, ta mig fan: ÄR – ett leende!

Ty lika ogästvänligt ovälkomnande och galltrilsk som Göteborg i gråväder är, sur som en karg kobbe i en piskande helvetesgryta av saltvatten och tånglukt, vridandes både vidunder och veklingar till vrak – lika gudomligt vacker är hon när stadstakets djupt solblå himmel aldrig tycks ta slut och gatorna smeks av en lätt västanbris, tonsatt av måsvisor och vaggad av skvalpet från både älv och hav.

ANNONS

I dessa stunder tänds det hopp som falnat och varit dött under långliga tider till en gnistrande fyrbåk. Vi som lever här drar girigt in hela det förändrade vädret i lungorna tills det knastrar av strandsand, snäckskalsmjöl och natrium i plomberna. Kanske går det ändå att leva här, just på denna plats, just i denna tid, i just detta klimat? Det går väl att klä sig efter vädret? Och hur jobbig är väl lite väderlek när vi mestadels lever på den viktigaste av lekar: kärleken?

Tänker man. Och bor kvar. Ännu en vecka, ännu en månad, ännu ett år. Och allt det regn som faller blir till en vattenpuss som trots alla förhoppningar ändå alltid är mer vatten än puss.

Jag älskar Göteborg så mycket.

Jag önskar bara att hon älskade mig lika mycket tillbaks.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS