Även jag har en berättelse om Sven-Bertil Taube. Eller snarare en halv berättelse. Det är det som är problemet.
Han var i Göteborg vid Bokmässan 2013. Det var ett triumftåg. Han råkade exempelvis undslippa sig att han inte hade varit på Vinga på trettio år. Förläggaren – en glatt framfusig man i fladdrande kavaj – försökte då förgäves få tag på en taxibåt och ringde till slut i desperation till Sjöfartsverket som avmätt meddelade att man inte bedrev taxiservice.
– Jag förstår, sa förläggaren olyckligt. Men det är så att Sven-Bertil Taube inte har varit på Vinga på trettio år.
Fyrtio minuter senare låg en lotsbåt vid Klippan och väntade på Sven-Bertil Taube.
Någon sa att Sven-Bertils Taubes sällskap i Göteborg var som ett sällsamt trollspö.
En av dessa kvällar runt Bokmässan hamnade jag vid samma restaurangbord som Sven-Bertil Taube. Det var ett ganska stort sällskap – bortåt tjugo blandade stockholmare och göteborgare. Förläggare, författare och journalister om vartannat. Sven-Bertil Taube utgjorde en egen kategori.
Det var en fin restaurang. Det var en så fin restaurang att tallrikarnas storlek stod i omvänd proportion till storleken på portionerna.
Vitskimrande brunnslock av porslin med minimala bitar av hälleflundra eller carpaccio eller pilgrimsmusslor bars in.
Servitören var talträngd. Hans sätt att uttrycka sig var den muntliga framställningens motsvarighet till stramaljbroderier. Om hälleflundran i sin grå och svala tystnad, under sitt rutinmässiga förtärande av obetänksamma koljor på bankarna runt Skagen, skulle ha vetat att han arton timmar senare skulle bli föremål för en sådan vältalighet i Göteborg, så skulle han sakta ha sjunkit till botten av skam.
På denna restaurang brann stearinljus i vitkalkade fönstersmygar. Den göteborgska höstkvällen stod sträng och mulen utanför.
Sven-Bertil Taube var tyst. Han var så tyst som den som har signerat böcker i två dygn har rätt att vara.
Under två timmar åt han de grälla tärningar med älggräs eller picklade fläderbär eller tapiokapärlor eller vadhelst de slumpmässiga munsbitar som fördes ur köket kallades.
Han motstod alla försök till konversation. Han var oerhört hövlig och mycket trött.
Men efter varmrätten började Sven-Bertil Taube berätta en historia.
Han påminde om en gammal tändkulemotor som långsamt långsamt startade. Inledningsvis hostande och svagt, men så småningom med viss obeveklig stadga.
Sällskapet runt honom – ett tjugotal författare, journalister och förlagsmänniskor – tystnade. Knivar och gafflar sänktes. Alla blev sakta medvetna om att detta var ett så kallat ögonblick. Det var ett sådant ögonblick mellan vilka resten av livet är transportsträckor.
Sven-Bertil Taube berättade en historia.
Det var en historia om familjen Taube någon gång i ett svunnet sekel. Det var en berättelse om alla de livets starka ingredienser som inte serveras i tärningar på blanka porslinsfat av talträngda servitörer: kärlek, svek, hat, ond bråd död.
Sven-Bertil Taube berättade om cylinderhattar, slängkappor, spadar, lyktor, ugglor, fullmånar, katter, gravstenar, giftflaskor.
Det var en berättelse värdig Dickens.
Ingen i lokalen rörde sig. Eller rättare sagt: en (1) person i lokalen rörde sig. Det var servitören. Han stod bakom Sven-Bertil Taube. Han log otåligt. Han vaggade på hälarna.
Sven-Bertil Taube förde slutligen över handlingen till en kyrkogård. Den avgörande gravöppningen genomfördes. Dramat kulminerade följdriktigt under fullmånen. Den tunga hällen drogs undan.
Sven-Bertil Taube gjorde här berättelsens första konstpaus. Det var 2010-talets bäst avvägda konstpaus.
Då sa servitören:
– Du kan väl ta din anekdot senare. Jag behöver prata lite om desserten.
Servitören pratade sedan mycket länge om desserten. Det var tärnad Sigge Fürst i vaniljsås, nåt i den stilen.
De tjugo åhörarna var i chocktillstånd.
Sven-Bertil Taube sade inget mer under denna middag. Vi fick aldrig höra slutet på historien om gravöppningen i familjen Taube.
Vi kommer aldrig att få veta hur det gick.
Men han tyckte att det var roligt att få komma till Vinga igen.
