Jag bestämmer mig i ett svagt ögonblick för att vara med på bostadsrättsföreningens loppis. Någonstans vet jag att det är en dålig idé. Folk tar sig numera inte särskilt långt för att kanske hitta något intressant och vi bor lite i en avkrok. Förr vallfärdade man till perifera platser för att fynda prydnadsföremål från femtiotalet i form av nakna, svarta kvinnor (omedveten om att dessa trettio år senare skulle kunna ifrågasättas), nu kan man ha ”bevakning” på dem och det piper till i mobilen när nån vill sälja en sån. Folk budar neurotiskt på lustiga lampor som de inte visste att de behövde, går upp mitt i natten och kollar andras bud och köper second hand-kläder till överpris av influencers som rensat garderoben på sponsrade plagg med fel snitt. Folk överlämnar kavajer eller påslakan i olika gathörn och föräldrar får adresser av sina barn dit de ska bege sig med en påse för att göra en väskaffär. De ringer på en okänd persons dörr och det öppnar en okänd förälder. Det görs ett hastigt utbyte och senare samma kväll kan den okända föräldern ringa och påpeka att väskan inte såg ut som på bilden och att hens barn är förtvivlat. Detta hände min vän. Hans dotter började storgråta, fast det var hon som var skurken. Hon hade lagt ut en bild på hur väskan såg ut när hon köpte den. Så kan man inte göra.
Men nu är det en vanlig hederlig loppis som gäller och poängen är att det mot alla odds ska bli huggsexa om mina grejer. Jag ägnar en hel dag åt att rensa ut, stryka, vika ihop och lägga i påsar. Jag tillverkar ett bord av ett torkställ och en skiva som man i vanliga fall kan lägga pussel på. Jag monterar ner en klädställning hos en vän och tar hälften av delarna på cykeln. Under cykelturen ramlar de flera gånger i backen. Nästa dag händer samma sak med de andra delarna. Jag lägger skruvarna till klädstången i jeanskjolens ficka som är grundare än en vanlig jeansficka. De skulle kunna trilla ut när jag cyklar, tänker jag, ändå lägger jag inte dem någon annanstans (obs: cliffhanger).
Det är ju när man slutar leva i sin filterbubbla som magi kan uppstå.
På morgonen går jag upp tidigt för att fixa det sista. Solen gassar utanför fönstret, men det är värt att offra en solig lördag för det här. Jag fantiserar om att folk ska flockas runt mig. Det kommer att ske oväntade möten mellan människor, dessutom kommer jag att bli rik. Full av tillförsikt släpar jag de tunga påsarna till loppisen. Det finns en ledig plats bredvid en annan försäljare. Han heter Sam och är tolv år. Han gillar kasperdockor och cosplay, spelar elgitarr, är Iron Maiden-fan och scout, fast i sjöscouterna blev han mobbad. Han blev vanlig scout istället. Vi tycker båda att det är konstigt att scouter mobbar, det borde inte vara så. Nu säljer han Bamsetidningar och nybakta hallongrottor. Jag säljer märkeskläder som jag köpt alldeles för dyrt.
När jag tar fram skruvarna till klädstången ur kjolfickan inser jag att två av fyra saknas (skräll). Det betyder att klädstången efter montage är så ranglig att om någon skulle få för sig att bläddra bland galgarna måste jag rusa dit och stötta upp. Men det visar sig inte bli något problem. De flesta som är där är andra försäljare. Folk som ändå passerar kastar på sin höjd en blick mot mitt bord. När någon enstaka person mot all förmodan kommer fram petar hen bara på mina plagg med missnöjd min. Mest intresse från köparna väcker en omärkvärdig låda från ett känt sminkmärke som inte är till salu. Sam är så gott som den enda jag har ett oväntat möte med. Det går nästan lika dåligt för honom som för mig. Våra självförtroenden sjunker till bottennivå samtidigt.
Jag tänker på med vilken iver min vän häromdagen berättade vad hon har bevakning på i telefonen: någon keramik som heter Majolika. Hennes mobil plingade till när vi fikade – och hon slet fram den som om det gällde livet fast det bara var en snirklig kruka. Jag tänkte i mitt stilla sinne på vad hon missar i form av överraskningar. Det är ju när man slutar leva i sin filterbubbla som magi kan uppstå. Hon hade kunnat hitta en massa märkeskläder från 2018 på min loppis till exempel.
Jag gav upp efter ett par timmar och släpade tillbaka allt till lägenheten. Halva nästa dag ägnade jag åt att försöka få tag på nya skruvar till klädstången. Det första jag idag ser när jag kliver in genom dörren är de överfulla påsarna. Jag försöker ignorera dem för att slippa bli påmind om mitt överflöd. Faktum är att det efter utrensningen inte syns någon skillnad i skåpen. Om jag hade varit mer trendkänslig hade jag sluppit denna obekväma insikt.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
