En talang jag alltid velat ha är att kunna sjunga. Men jag sjunger kolossalt falskt och min enda räddning är att jag åtminstone vet om det.
Jag sjöng för barnen när de var små, det ingår ju ändå i ens plikt som förälder. Men de var inte många år gamla när de bad mig vara tyst. På något sätt hade jag fått två musikaliska ungar som led av att höra min falsksång.
Nå, häromdagen klippte jag gräset i sommarstugan för första gången i år.
Vår gräsklippare är ett brötande, bensinosande monster som förstör friden för grannarna. Den är tung som helsicke att knuffa runt på vår ojämna tomt. Men den har en fördel: tack vare att den väsnas så kan jag sjunga hur högt jag vill. Ingen hör mig ju.
Instängd i det där bullret kan jag till exempel upptäcka att jag går runt och sjunger på gamla Ulf Lundell-låtar. Det var så det var häromdagen – jag som levt med samma kvinna i snart 29 år skrålade bittra skilsmässolåtar från Den vassa eggen-lp:n.
Vi kom från småställen som vi desperat velat bort ifrån. Vi var alltid den första i vår släkt som läste på universitet.
Jag började tänka, inte på Ulf Lundell, men på oss unga killar som dyrkade honom.
Som ung flyttade jag från ett samhälle utanför Borås till först Stockholm och sedan Göteborg. Många av de jämnåriga killar som jag lärde känna under de där åren, mitten av åttiotalet, hade några saker gemensamt.
Vi kom från småställen som vi desperat velat bort ifrån. Vi var alltid den första i vår släkt som läste på universitet. Och vi uppfattade storstaden som ett glittrande löfte.
För oss blev ”Uffe”, som vi förstås kallade honom, en ledsagare till storstadslivet. Ja, till livet som helhet.
Man skulle kisa. Det var nästan hela knepet. Helst skulle man dricka så mycket vin att ens blick blev inbyggt kisande, men annars dög det att bara dra ihop ögonen. Det viktiga var att livet blev lite suddigt. Mjukt i kanterna. Romantiskt.
Ja, och så skulle man ju uppvakta tjejer. Och man skulle vara olyckligt kär. Javisst: bittert kisande över ett glas vin – det var hela grejen. Kvinnan var upphöjd och ouppnåelig.
Med tiden blev det ändå folk även av oss Lundellpojkar. Vi träffade riktiga kvinnor som tog ur oss de där dumheterna, och vi fick riktiga barn som vi ville ta hand om. Vi växte upp till män, vi öppnade våra ögon och njöt av att se klart.
I den vevan kunde vi inte undgå att märka att vår gamle läromästare inte längre hade så mycket att ge oss. För själv verkade han ju aldrig bli vuxen, trots att han fyllde 40, 50, 60.
Men nu vill jag säga en sak. Vår ungdomliga bild av kvinnor var fånig, men aldrig negativ. Idag finns så kallade incels. De är unga killar, som jag själv en gång. Och de skulle gärna vilja ligga mer, som jag själv en gång.
Men de har fått för sig den här dårskapen att de har rätt till sex. Och att kvinnor av ondska undanhåller dem det. Och att de därmed har rätt att ta till våld mot kvinnor.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Jisses, vad jag skulle önska att de där grabbarna fick sätta sig med en flaska rödvin och en trave Lundellskivor.
Lyssna på ”Aldrig så ensam”, killar. Så mycket hjärtesorg och övergivenhet – men också ömhet och tilltro till livet. Framför allt ingen illvilja mot någon, trots ett smärtsamt uppbrott. Inte tillstymmelse till hat.
Vi lärde oss en del bra trots allt, vi grabbar som tog examen i Lundellskolan.
Och falsksång eller inte: det känns rätt gott att skråla ut gamla åttiotalslåtar när man svettas bakom gräsklipparen.
Johan Nilsson
