Jag är avskuren. En mäktig flodvåg av svettig mänsklighet dånar fram på den väg jag tänkt passera. De bär öppna munnar och tröjor i funktionsmaterial på vilka nummerlappar sitter häftade. Där! En lucka. En liten möjlighet att springa över gatan utan att bli nedtrampad. Men tji fick jag eftersom en i vardagslag säkert helt normal människa med normalt liv och normalt mycket att säga till om har fått på sig en signalväst och berusad av plötslig makt hindrar mig från att passera. Sträcker myndigt upp handen som en sträng polis i en pilsnerfilm. Hen säger inte ”stopp och belägg” men hade lika gärna kunnat. Det kan bara betyda en sak.
Det är folkfest.
Jag pratar bara till viss del om Göteborgsvarvet. Främst är det ordet folkfest jag stör mig på. Det måste vara ett av svenskans felanvända ord. Eller så är det bara i Göteborg vi väljer att kalla saker som i bästa fall är tråkiga och i värsta fall irriterande för fest.
Snart är det Gothia Cup. Det är inte bara folkfest utan även ungdomsidrott och sålunda helt förbjudet att kritisera.
Ponera att man bor i en liten alpby med trehundra invånare där en internationell cykeltävling drar fram en gång om året med allt vad det innebär av kamerateam och turister. Då skulle det vara en annan sak. Jag kommer trots allt från Hönö där vi kunde prata i månader om den gången en helikopter landade på fotbollsplanen. Men det här ska föreställa ett framstående nordeuropeiskt lands näst största stad. Visserligen i ett land där den allra största staden är lite grann som ett Linköping på steroider, men ändå. Vi göteborgare förtjänar mer än att kalla en löptävling som inte ens är ett helt maraton för folkfest. Här finns ingenting som i min värld signalerar fest. Visserligen raglar folk fram men det beror inte på att de är fulla utan för att de, och här drar jag ner glasögonen på nästippen för att kolla i mina papper för att se om jag fattat saken rätt, har sprungit fort.
Nu kanske ni tycker att jag gnäller i onödan. Göteborgsvarvet har ju redan varit. Det är ett helt år till nästa gång. Men sommaren, folkfesternas förlovade tid, är här. Snart är det Gothia Cup. Det är inte bara folkfest utan även ungdomsidrott och sålunda helt förbjudet att kritisera. Inte ens om ungdomarna drar runt med gigantiska högtalare på ryggen och förvandlar varje spårvagn till sitt privata rejvparty.
Sedan blir det Medelklass Out West, denna sponsorfest där folk som vanligtvis bor i stora Linköping (om ni kommer ihåg ett skämt jag drog för tio centimeter text sedan) tvångsmässigt skojar om att dra tillbaka klockan och gör att vägen där jag tar min morgonpromenad är stängd i flera dagar.
För all del, Göteborgsvarva och drick öl i plastmugg bakom inhägnader bäst ni vill. Låt någon som alla andra dagar om året jobbar som key account manager peka med hela handen var ni ska stå och gå. Njut av samma musik som ni kan höra i vilken kommersiell radiokanal som helst fast högre och paradoxalt nog med sämre ljudkvalitet. Trängs av hjärtans lust. Jag har inget emot att anpassa mig efter andra en enda stackars dag. Det ger mig ett utmärkt tillfälle att ägna mig åt det bästa jag vet, nämligen att stanna hemma. Det jag har något emot är att ni kallar det fest och att genom att sätta ordet folk framför drar in mig i det hela. Nej tack, inte i mitt namn. Är det där en fest är jag inte folk.
Ord är viktiga. I George Orwells dystopi ”1984” förekommer något som kallas nyspråk. Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka och irriterande evenemang är folkfester lyder det styrande partiets slagord i den boken. Ett av exemplen i den tidigare meningen har jag hittat på.
Jo, jag vet att det mest är mig det är fel på. Vem hänger med till Tändkulemotorns dag i Lysekil den 17 augusti?
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
