Den senaste veckan har alla andra haft fel. Det är bara jag som haft rätt.
Det handlar om fenomenet ”Swedengate” – en vildvuxen debatt som i flera dagar präglade Twitter. Det började med att någon – manad att ange ett bisarrt svenskt nationaldrag – framhöll att vederbörande som barn hade besökt en svensk familj och nödgats vänta på rummet medan familjen åt middag. En annan debattör hade sovit över hos en vän och morgonen därpå fått vänta på fastande mage medan familjen satt vid frukosten.
Jag har med stigande misstro läst den gångna veckan debattinlägg om den snåla svenskhet som enligt förljudande ännu råder över landet. Jag har vid läsningen ibland undrat om jag är ensam i Sverige om att umgås med barn. Jag har gjort det från min utsiktspunkt i Kyrkbyn på Hisingen.
Själva premissen för diskussionen är för det första djupt orealistisk.
Det är aldrig ett ensamt barn som är på besök.
Det är sju pojkar som spelar Fortnite eller hoppar studsmatta.
Det är onödigt att bjuda dessa sju pojkar på middag. Det behövs inte. De har redan bjudit in sig. De har tidigare på dagen hållit rådslag utomhus, vid fotbollsplanen eller under klätterträdet, och via spanare inhämtat var det serveras korv och makaroner. Någonstans är det alltid korv och makaroner.
Och påståendet att föräldrar är dåliga på att ställa fram en extra tallrik åt barnens vänner är förbryllande. Varför skulle jag ställa fram extra tallrikar åt dem? Det behövs verkligen inte. Däremot får jag ställa fram en extra tallrik till mig.
Inte heller är det nödvändigt att laga extra mat till de gästande barnen.
Den enda som inte får någon mat är jag.
Ibland steker jag lite extra korv och gömmer till mig själv.
När det gäller översovningar är det svårare för oss vuxna att bevaka våra intressen.
Då är maten i regel slut när jag kommer ner i köket på morgonen. Bacon har stekts sedan gryningen. Det gäller framför allt en trettonårig flickas översovningar med Avengerfilmer. Stämningen är hög. Kylen är tömd. De har ätit bacon och popcorn till frukost.
Diskussionen – som alltså har gått under beteckningen Swedengate – har dessutom förvirrats av att några debattörer eventuellt tror att det är ryssar som skojar med oss. Ryssarna har tydligen sjösatt denna debatt för att vi ska distraheras och glömma bort att vara arga på Ryssland. Eller om det är någon sorts ironi – det vill säga att de som säger att de tror att det är ryssar ironiserar över andra debattörer som eventuellt på riktigt tror att det är ryssar. Men de är kanske också ironiska. Här finns så många ironiska skikt att jag håller på att tappa verkligheten ur sikte. Det är en rysk docka av ironier. Man vet aldrig vad som finns innerst.
Troligen korv och makaroner.
Häromdagen hade hundratusen människor uttryckt (starka) åsikter i denna fråga. Jag var inte en av dem. Jag är inte i åsiktsbranschen. Och jag deltar inte i väderleken på Twitter.
Jag håller mig till Hisingen.
Kyrkbyn på Hisingen – om någon utanför Göteborgs-Postens spridningsområde undrar – är alltså som Majorna. Fast senare. Det vill säga: först är vi kulturarbetare och hipsters i Majorna.
Efter 37 års ålder går vi till avel på Hisingen. Det är sedan gammalt.
Snart är det förresten skolavslutning. Det ska bli toppen. Familjens trettonåriga dotter har antytt att det kan bli några middagsgäster. Hon har föreslagit att vi ska köpa sextio pizzor. Till en början. Jag vågar inte informera Twitter om detta.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
