Jag åker till lantstället för första gången sedan jag lämnade huset i somras. Nu är det hetsmys som gäller, i tre hela dygn. Det är ”koppla av” och uppbringa en fridfull, kravlös känsla. Jag ska precis kasta in ett vedträ i öppna spisen när jag får en orolig förnimmelse. Något känns fel. Det är som när huvudpersonen i en film vaknar och sträcker vällustigt på sig tills hen plötsligt minns mordet kvällen innan. Vad hände senast jag var här som jag så uppenbart förträngt? Ligger det en död rörmokare i garderoben? Eller gick bara något sönder som jag inte hann fixa? Jag går runt i huset och försöker ta fram mitt bortträngda minne. Obehaget växer sig starkare och får de helande dygnen att framstå som alltmer utopiska.
Det är när jag närmar mig källardörren som jag märker att det bränns. Hjärtat bultar hårdare. Varningsklockorna tokringer. Jag öppnar försiktigt dörren och trevar mig ner för trappan. Då får jag syn på den i dunklet. Jag stannar tvärt. Låter mig översköljas av ångest. Den jäveln. Eller ”kolossen”, ”klumpedunsen”, ”tjock-teven från helvetet”. Under en kort period innan platt-tv-apparaterna tog över marknaden tillverkades tjock-teveapparater med extra bred skäm. Vi fick ta över en från våra grannar och det sägs att det krävdes ett flertal män, varav en med dokumenterad råstyrka, för att få in och ut den ur bilen. I ett åratal har den stått oanvänd och tagit plats i källaren, som en påminnelse om vår slapphet och oförmåga. I somras drev jag en intensiv kampanj för att den ska bort, en önskan som konsekvent ignorerades av familjens tre män med muskler (”Vad spelar det för roll att den står där?). Bara tanken på att jag inte kunde lösa problemet själv gjorde mig på gränsen till panikslagen. Jag fick svårt att sova. Gick omkring med ständig irritation. Teven började bli en symbol för precis allt som var dåligt i mitt liv, växte till århundradets orättvisa och osynliggörande. När jag beklagade mig för en vän började hon skratta när jag uttryckte ett så starkt behov av att ”rensa i källaren”, tyckte att undertexten var övertydlig.
Nu står jag i trappan med känslor som riskerar att totalförstöra myshelgen. Vad göra? Sticka eller dricka mig full? Men så händer något som inte går att definiera som något annat än ett mirakel i juletid. En inre röst börjar tala till mig. ”Förträng!” säger den. ”Det är vad människor gjort i generationer. Har det funkat förr så funkar det nu. Tryck ner och skjut bort. Ta skiten till sommaren!” Och då händer det sig att jag går uppför trappan igen och stänger bestämt källardörren. Det händer sig också att jag slänger in ett vedträ i öppna spisen och börjar sjunga ”There’s no business like showbusiness…”
Gör: Förtränger känslor.
Lyssnar på: Grannarnas renoveringsljud.
Äter: Marsipan.
